SPOILERVARNING: Den här texten innehåller detaljer och händelseförlopp från filmen Prometheus.
Av en händelse såg jag den första Alien-filmen vid fyra års ålder. Mardrömmarna kom och gick i ett års tid, till en sådan grad att dagisfröknarna till slut frågade mina föräldrar varför jag tillverkade en helsvart kasperdocka av papier-maché som hette "Älgen".
Ridley Scotts uppföljar/föregångar-film Prometheus kommer även den att ge mig mardrömmar men av helt andra anledningar.
Insikten borde ha kommit tidigare. Typ när Transformers 2 släpptes eller den första nya Star Wars-rullen.
I jakt på bländande 3d-tekniker och häftiga specialeffekter verkar det som att essensen av bra film har gått förlorad - nämligen den stabila grund som baseras på bra manus och trovärdiga karaktärer.
Prometheus grund ligger någonstans i ett underbyggande skapartema som försöker svara på stora existentiella frågor: "Vad är vårt syfte? Varför finns vi här? Vem skapade oss"?
Stora frågor som kräver tanke från publiken. Men problemet med att ha en tänkande publik är att den också börjar tänka mer på fundamentala element i filmen. Till exempel om dialogen är tunnare än skräckfigurer gjorda av papier-maché.
För låt oss säga att du är symbolen för det genomruttna kapitalistiska företaget som snubblar över mänsklighetens största vetenskapliga upptäckt - nämligen att den mänskliga rasen är tillverkad av utomjordingar och att vi för första gången kan bekräfta att intelligent liv existerar.
Vem anställer du då i ditt toppteam för att resa tvärs över galaxen i ett projekt som kostar "one trillion dollars". Rimligtvis bör de väl ha ett saftigt CV?
Anställer du biologen som kastar ut hela evolutionsteorin genom fönstret efter en tre sekunders föreläsning?
Anställer du den säkerhetsansvarige militären som lämnar alla vapen på rymdskeppet när han ska ut på expedition?
Anställer du en kapten på skeppet som får pungklåda och ligger med chefen för det ondskefulla företaget och lämnar bryggan precis när hans kollegor blir uppätna av muterade ormar?
Anställer du vetenskapsmannen som bestämmer sig för att plötsligt bli alkoholist för att hans upptäckt inte ledde till de resultat han tänkte sig, första dagen på resan?
Listan på idiotiska arketyper fortsätter i all oändlighet som den så ofta gör. Kanske borde jag inte sitta och tänka på karaktärernas CV i en lättsam skräckactionfilm. Men då borde väl manusskrivarna inte ens ha försökt ta sig an ett halvreligiöst och existentiellt tema från första början.
Det var precis därför den första Alien-filmen var bra. Den handlade mest av allt om rädsla. Och för att porträttera rädsla krävs riktiga människor.
När jag ser på film känns det ofta som att jag inte kan relatera till karaktärerna.
De saknar tankar för att de har skapats som en nödvändighet och färdsträcka till nästa häftiga action- eller sexscen.
Det fanns en karaktär som behöll sin trovärdighet i Prometheus.
Den personen var ironiskt nog en mänsklig robot - en android.
Så fungerar väl Hollywood i dag.
Folk är plastikopererade robotar med artificiella leenden. Jag läste någonstans att Noomi Rapace funderar på att förstora brösten.
Inte oväntat.
Och här sitter jag och blir arg på populärkultur.
Så efter att svenska Noomi Rapace utfört en alienabort på sig själv, häftstiftat igen sin mage, flytt undan ett rullande ufo, dödat den ondskefulla skaparrasen som är ondskefull bara för liksom att, hängt det kristna korset kring halsen, färdats i väg i ett nytt ufo till skaparrasens hemplanet tillsammans med det avslitna huvudet från androiden som flyger skeppet, så utbrister hon något i stil med: "Its the year of our lord 3031 - my search continues".
Filmen slutar.
Visst verkar det som en djup rulle?
Skärpning Hollywood!