2018 författade jag en kärleksförklaring i krönikeform till det finaste vi har i det här landet. Nämligen kvarterskrogar.
Men i dag skriver vi 2019. Och i det här, lite mer upplyfta och sofistikerade, alstret vill jag revidera mitt påstående en aning.
Missförstå mig inte. Gud, nej. Kvarterskrogar med stammisar, groggar, ostrinniga pizzor och allt vad det innebär är fullkomligt lysande.
Men på ålderns höst har jag insett att det kanske finns något ännu bättre.
Jag syftar naturligtvis på det Ernst Kirchsteiger-trygga fundamentet som hela förenings-Sverige vilar på.
Fem timmar som parkeringsvakt, tandhackandes, iklädd en skrikgul, för liten väst utanför någon loppmarknad en okristligt tidig februarimorgon.
50 liter stekos i håret efter en halvdags slit i hamburgarkiosken bredvid gräsplanen samtidigt som du missar dotterns pågående fotbollsturnering.
Eller en sen fredagskväll som garderobspersonal när Pernilla Wahlgren uppträder på det lokala kulturhuset.
Och den enda betalningen är, på sin höjd, en pliktskyldig klapp på axeln samt en kopp bryggkaffe.
Enligt Statistiska Centralbyrån arbetade svenskar ideellt för 131 miljarder kronor under 2014. Nästan varannan person i Sverige gjorde det i totalt 676 miljoner timmar under bara tolv månader.
Jag behöver inte ens addera min sedvanliga kavalkad av superlativ för att förstärka innebörden av det. Nej, jag vill bara understryka det alldeles uppenbara: Att detta är något som vi borde och ska vara förbaskat stolta över.
Jag är själv anställd av en elitidrottsförening och har under drygt ett års tid sett på nära håll vilken betydelse ideella krafter har för oss. Vid varje matchtillfälle samlas ett 50-tal människor som, frivilligt och utan ersättning, får hjulen att snurra i det maskineri som en idrottsförening är.
Det rör sig om allt ifrån att servera fika till att fotografera, kontrollera entrén, sälja souvenirer, filma eller att montera reklamskyltar. Sysslor som lika gärna hade kunnat generera rena pengar i den egna fickan blir istället ett bidrag till klubben, föreningen eller rörelsen i ens hjärta.
För 13-14 år sedan, som klassiskt egocentrisk tonåring, krusade det inte ens min horisont att jag någon gång i livet skulle vilja engagera mig ideellt. ”Vad ska det ge mig? Aldrig!”, tänkte jag.
Det var då. Nu kan jag bara konstatera att jag tamejtusan inte vet om det finns något vackrare än en individ som åsidosätter sig själv och sitt ego för kollektivet och den gemensamma framgången.
Det är något poetiskt över en samling människor som offrar sin dyrbara fritid, hugger i och blir en del av ett större sammanhang utan någon som helst personlig vinning.
Men jag är samtidigt orolig för vad som komma skall. Jag inbillar mig att de allra flesta som väljer att arbeta på ideell basis befinner sig i den övre medelåldern eller är pensionärer. Så ser det åtminstone ut i min närhet. Och återväxten lyser verkligen med sin frånvaro.
Kanske är det för att dessa människor fostrades i en annan tidsanda. En tid präglad av idén om det svenska folkhemmet, samförstånd och jämlikhet. Eller kanske är det helt enkelt så att de ideella bidragen från dagens och framtidens ungdomar kommer att ta sig i uttryck på sätt som jag inte ännu vet vilka de är.
Men Gudarna ska veta att det är min stora förhoppning att drivkraften att engagera sig oavlönat är något som lever kvar i många, många generationer framöver.
För – helt ärligt. Hela Sverige hade kapsejsat utan er.