Tänk dig följande: Du greppar plastklubban i ena handen, väskan i den andra och åker till sporthallen för att spela innebandy med dina arbetskompisar. Väl där ser du att det sitter en okänd människa på läktaren. Hen presenterar sig, tittar på din väska och ber att få se din utrustning. Hen känner på skorna, studerar hooken på klubban och luktar på ditt pannband. Sedan blir du utfrågad hur du laddat upp inför ditt innebandypass, du får skjuta några skott mot väggen och berätta hur du brukar göra när du spelar. Sedan lämnar personen sitt omdöme om ditt innebandyspelande. Är du dålig får du råd om hur du kan förbättra dig, är du tillräckligt dålig får du träna ett par veckor innan kontrollanten kommer och ser dig spela igen. Om du är helt värdelös får du innebandyförbud, din klubba omhändertas och du kan få böta för ditt usla spelsinne.
Vad fan jag pratar om? Jo, det är dags för vår första inspektion från Länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Norrbotten – och i resten av landet – utför rutinmässiga kontroller av djurskyddsbestämmelserna. De där kontrollerna sker slumpmässigt med olika intervall, jag känner folk som haft djur i flera decennier utan att få besök. Vi får vårt första nu, ett och ett halvt år efter att våra får flyttat in, och det går inte att komma ifrån att jag är lite nervös. Jag kan ju bestämmelserna, tycker mig se att våra djur mår bra, men helt säker på vad kontrollanten och den medföljande veterinären ska säga kan jag ju inte vara. Tänk om de dömer ut oss? Tänk om de säger att vi inte gör det bra? Tänk om vi är kass – och får lämna in innebandyklubban till slutförvaring?
Den svenska djurskyddslagstiftningen är bra. Den gör att våra djur generellt mår bättre än djur i många andra länder, den skapar bättre förutsättningar för god och näringsrik mat. Systemet med kontroller fyller sin funktion. De allra flesta som har djur gör ett fantastiskt jobb, de vill inget annat än att deras inneboende ska ha det bra och vårdar dem ömt. Men det finns människor som aldrig borde släppas nära en fyrfotavarelse.
Här om dagen var min sambo ute och promenerade med en av våra hästar. Hon möttes av en bil som kom vilt sladdande längs med en av byavägarna. Hästen blev – fullt logiskt – vettskrämd av bilen, kastade sig i diket, min sambo försökte lugna den värsta paniken men hästen slet sig och skenade. I bilen, prydligt märkt med kommunens logotype, satt två människor som pekade och skrattade åt den i deras ögon mycket lustiga situationen när en ganska liten kvinna försökte hålla fast 600 kilo flyktinriktade muskler.
Turligt nog skenade hästen hem istället för ut på byn. Där kastade den sig genom elstängslet till hagen och sökte tryggheten hos sin flock. Jag och min sambo spenderade två timmar med att lugna hästar, kolla efter eventuella skador samt laga stängsel.
I 25 minusgrader.
Vi blev rädda. Vi blev förbannade. Vi blev till slut kanske en smula lättade. Det här var en situation som uppkom av oförsiktighet och fullständig okunskap om hästar. Det är långt ifrån det värsta som hänt, mycket värre är det som folk gör på jävelskap, av ren elakhet, men ändå skulle man önska att det satt en liten kontrollant i baksätet på kommunbilen och antecknade.
När denna krönika skrivs har jag ingen aning om vad som hände under inspektionen från Länsstyrelsen. Oavsett är de varmt välkomna, jag ska bjuda på kaffe, med dopp om de vill ha. Jag kan dock inte komma undan en gnagande känsla jag har:
Fler borde bli inspekterade när de utför sina vardagssysslor.