Var mordet en impulsiv handling som fick fasansfulla konsekvenser? Eller var allt iskallt planerat? Var dödandet, styckningen och de efterföljande försöken att komma undan snarast en lek utförd av en speciell människa som låtit sjuka tankar ta över?
Straffet är egentligen inte mycket att orda om. Tingsrätten slog direkt fast att den ansåg att bevisningen var övertygande. Åklagarna yrkade på 18 års fängelse. Det blev 14 år, vilket var ett par år mindre än jag själv hade trott, men egentligen inga konstigheter. Tingsrätten har tagit hänsyn till den låga åldern och att han lider av funktionshinder.
Så nu har vi en dömd mördare. Kan vi gå vidare nu?
Oftast fungerar en dom som ett bokslut, men i det här fallet tror jag inte att det blir så. De obesvarade frågorna är för många och än har Kristoffer Johansson inte erkänt någonting.
Det är bara han som har de svar som skulle få oss alla att förstå så mycket mer, de svar som skulle kunna hjälpa både hans egen och Vatchareeya Bangsuans familj att förstå.
Under hela rättegången tog jag alla chanser till att få en så bra bild som möjligt av honom. I början handlade det om att tyda ett ansiktsuttryck, eller en teckning som han gjorde under tiden de andra pratade. Men allt eftersom breddades bilden; givetvis via alla svar som Kristoffer gav, men även av vittnesmålen från de närmaste vännerna, hans bror och hans far.
Fram trädde en bild av en ung man som oftast uppfattades som snäll, men som alltid varit utanför på grund av sina diagnoser Asperger och ADD. Han gav ett känslomässigt stympat intryck och verkade helt oberörd trots alla vidriga saker som avhandlades.
Jag blev starkt berörd av pappans berättelse om hur hårt familjen kämpat för att Kristoffer skulle få ett så bra liv som möjligt.
Men fick han all den hjälp han behövde? Hade det som hände gått att undvika?
Har även samhället en skuld i att Kristoffer Johansson blev en styckmördare?
Som ni märker så hamnar jag hela tiden i frågeställningar och det är det som känns så jobbigt och som gör det så svårt att gå vidare.
Jag lär fortsätta att grubbla över vad som hände Vatchareeya och varför. Det är inga svar som vi får genom domen, trots att den är på hela 88 sidor.
Framför allt den senare frågan är ytterst obehaglig att närma sig.
I domen står det: "Den slutsatsen kan dock dras att gärningen inte var planerad utan måste ha utlösts av en uppkommen situation."
Jag är inte beredd att dela den slutsatsen.
Det var nämligen mycket som kom fram under rättegången som tyder på att Kristoffer Johansson mycket väl kan ha planerat det som hände. Polis och åklagare drev till exempel linjen att han först dödade och styckade sin hund. Var det så går det inte att utesluta att han därefter blev besatt av tanken att löpa löpa linan ut och göra samma sak med en människa.
Vatchareeya Bangsuan kan mycket väl ha blivit ett offer för en ung mans sjuka fantasier.
Bara en person vet. Han heter Kristoffer Johansson, är dömd till 14 års fängelse för mord – och han fortsätter att tiga.