Dels tror jag att det beror på att det kom så nära. Tim var en vanlig kille från Stockholm som började göra musik i sin lägenhet och blev Avicii. En av världens mest eftertraktade artister och som personifierade den framgång så många vill ha.
Just därför blev kanske hans död ett uppvaknande för många, som då ifrågasatte sig själva och sin existens. Bilden av hur bra livet kommer att bli bara ”om” händer raseras när en megastjärna som utåt sett har allt väljer att dö. Insikten om att allt inte blir bättre om man är rik. Om man är berömd och aldrig behöver vara ensam.
Hur man ska leva sitt liv idag har aldrig varit så styrt av vad man ska uppnå för att anses lyckad och syns du inte finns du inte oavsett om det är i media, jobbet eller utmärker dig tidigt i skolan.
I brevet Tim Berglings föräldrar skrev till media om sonens självmord står att han bara ville få frid. Ensamhet är osynligt och just därför känns det så tragiskt att tänka på hur samhället ser ut när en person som utåt sett lever en nästintill ouppnåelig dröm inte orkar leva. Hur krav och prestationskrav till slut kan bli för mycket. Inte bara för en megastjärna utan för din vän, granne, förälder eller ett syskon som vill vara bäst i skolan, på en sport eller på jobbet.
Sociala medier domineras tills stora delar av avlönade influencers, som visar vad du ska ha på dig, var du ska äta och vart du ska och resa. De ger dig drömmen och stressen över allt som inte går att uppnå.
För en tid sedan hörde jag begreppet FOMO, fear of missing out, rädslan för att missa något och därmed inte heller kunna tacka nej och våndas över de gånger man inte kan vara med. Min första tanke var att det rörde sig om större fester och tillställningar, men det var rädslan att missa i stort sett allt, stort som smått istället för att fokusera på vad man faktiskt har.
Att inte kunna släppa telefonen eftersom man då inte är helt uppdaterad med vad alla gör. Och när man väl är på en fest oroar man sig över att det kan vara så mycket roligare någon annanstans.
FOMO fick något sorgset att väckas till liv i mig. Hade man bara förklarat betydelsen av förkortningen hade jag sagt att det rörde sig om tonårsångest. Då det kändes som om hela ens existens och lycka hängde på om man skulle vara med på en fest och hur världen skulle gå under om man inte kunde det. Jag hade däremot inte tänkt att det de senaste åren beskriver en växande rädsla även bland vuxna att exkluderas från något.
Vad som för mig är sorgligt är att det även för vanliga personer med vardagliga liv är så viktigt att visa upp att man har fantastiska vänner, underbar familj, ett hem som platsar i vilket inredningsmagasin som helst och världens bästa partner, till sina följare som man oftast känner på något sätt. Varför måste den ytan visas upp? Varför vill så många att personer runtomkring ska tro att man rentav kan vara världens mest lyckade person?
Något är allvarligt fel i sättet vi lever idag när man nästan glömmer bort att leva för att man oroar sig för mycket för vad folk ska tro att man gör. När det betyder så mycket att få vara med i en uppdatering från en fest i en lägenhet, kanske med en text om hur magisk kvällen, att man får ångest när man bara sitter hemma.
Aviciis död öppnade upp en dörr om att våga prata om psykisk ohälsa som tidigare knappt hade gläntats. Jag hoppas att den inte stängs igen.