Hallå, vem är det som kör?

Medan vi är upptagna med att ta den perfekta selfien riskerar samhället att köra i diket. Det börjar bli dags att vända tillbaka kameran, ut mot världen igen, och kanske hitta andra motiv än våra egna nunor.

Rektorn Kenneth Stålnackes selfie som han tog när han lurade Norrbotten.

Rektorn Kenneth Stålnackes selfie som han tog när han lurade Norrbotten.

Foto: Kenneth Stålnacke

Krönika2014-04-11 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag läser att selfies bakom ratten blivit en farlig trend. Enligt en studie publicerad i brittiska Daily mail hade elva procent i åldersgruppen 18-24 år tagit självporträtt medan de körde bil. I de övriga åldersgrupperna var det sju procent. Att vi kan inte vänta med att fota oss själva tills vi stannat bilen kan bero på flera saker. Ren tanklöshet, total egofixering eller bara att det är pinsamt att fota sig själv på en parkering inför andra.

Årets ord

Förra året utsågs selfie, utan konkurrens, till årets ord av Oxford dictonaries. Definitionen lyder: ”ett foto som någon tagit på sig själv, vanligtvis taget med smart mobil eller webbkamera och därefter uppladdad på sociala medier”. De sociala medierna exploderar av bilder på oss själva. En mångfald, hurrar förespråkarna. Men förra året var också året då USA:s president medverkade på en selfie som togs under Nelson Mandelas minnesstund. Den bilden blev med all rätt starkt ifrågasatt. Vad finns det för respekt för stunden och människan när man börjar ta selfies på en minnesstund?

Det finns motreaktioner. Antimobbningsorganisationen Friends försökte sig på kampanjen #Unselfie (kanske årets ord i framtiden?). De ville flytta fokus till insidan. Det blev ingen succé. Att förebygga mobbning genom att säga åt unga att inte lägga ut bilder på sig själva är kanske inte rätt sätt. För många är selfies ett sätt att stärka sig själva.

Somliga kanske gick på Nordnytts aprilskämt där rektorn Kenneth Stålnacke vid Malmfältens folkhögskola i Kiruna lanserade en kurs i att ta den perfekta selfien. En rejäl känga till hela fenomenet. Jag skrattade inte. En sådan kurs skulle kunna locka fler deltagare än volontärkursen.

Uppvaknande

Personligen fick jag ett uppvaknande för några år sedan, när jag var i färd med att ta en selfie. En vän som jag har stor respekt för och som inte ägnar sig åt att exponera sig själv i tid och otid var med. Plötsligt sträckte han sig efter min kamera och började fota sig själv. Oh, guuuud så löjlig han såg ut! Jag vred mig fram och tillbaka av obehag och bad honom att SLUTA!! Får samma obehagskänsla när jag ser videon till den irriterande discodängan #SELFIE av Chainsmokers. Den raljerar över självupptagna tjejer som skvallrar och fotar sig själva inne på en klubbtoalett. Överdrivet, ja. Men tyvärr med direkt inspiration från verklighetens smutsiga toaletter som vi väljer att dela med oss av.

Draget till sin yttersta spets är det ingen vacker syn. Och jag undrar om vi som tar selfies frivilligt vill tillskrivas den mindre charmiga egenskapen självupptagen?

Skulle någon reagera?

Jag kan egentligen inte döma en enskild selfie. Den kan ju berätta något. Att ta en fin bild på sig själv och få några gilla kan ses som ett rent nöje, för de allra flesta ett oskyldigt tidsfördriv.

Det är när jag börjar tänka på det som fenomen som det blir svårare att motivera det.

Den tid vi lägger på att fota oss själva och konsumera andras nunor borde vi ägna åt något mer meningsfullt. Nyhetskanalen NBC i USA har hittat tre miljoner bilder under hashtags som #drivingselfie, och jag funderar på hur det ska sluta.

Tänk om det går så långt att busschaufförer fotar sig själva för att dela med sig till sina kollegor vart de ska, hur de mår, lunch och vädret. Skulle någon ens protestera?

Vem ska ratta verkligheten när vi är fullt upptagna med att hashtagga oss själva, liksom?

Det är lite grann som Janne Långben på campingsemester. Alla äter, njuter och har trevligt tills någon plötsligt klipskt frågar:

"Hallå, vem är det som kör?"

Otroligt hög kvalité

Använde ett presentkort på Kulturens som jag fått i 30-års present till att ta med min yngsta dotter, två år, på musikalen The Wiz som elever från Musikgymnasiet i Boden satt upp. Dottern må vara den yngsta i publiken den kvällen, men hon skulle nog kunna ses som den största kritikern. För att få en tvååring att sitta stilla från klockan 19, med en kort paus, till klockan 21.30, är en bedrift i sig. Men det gjorde hon. Som ett tänt ljus tittade hon storögt på dansen och lyssnade till den vackra sången. Själv satt jag bara och gapade av beundran. Och försökte påminna mig själv när jag såg något så bra, senast? Samtidigt spreds en känsla av lycka i mig, tänk att det finns så duktiga elever, som ger allt fullt ut. Inget slarv, inget halvhjärtat, inget försöka smita ut bakvägen och göra något annat... Ja, de trollband åtminstone mig den kvällen, med sin genomarbetade, charmiga, proffsiga och otroligt vackra historia om trollkarlen från landet Oz.

Jag är tacksam över att fått uppleva det.

Magiskt, var ordet.

Antagningen stoppas

Det är bara fem antagna till vård- och omsorgsprogrammen i Gällivare, Kiruna, Jokkmokk och Pajala, läste jag i onsdagens NSD. Intresset för den utbildningen är iskallt. Antagningen stoppades och det blir ingen vårdutbildning till hösten. Det känns som ett stort misslyckande. Nu börjar ett arbete med att försöka göra utbildningen mer attraktiv. Må det lyckas.

Läs mer om