Det går inte. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig ett väsen av Guds slag. Eller är han en sorts energi? Är hon min själs boning? Fadermoder vår, helt ärligt. Jag får inte ihop det.
Kanske mina problem med att tro eller ha kontakt med högre makter hör ihop med min bristfälliga fantasi? Redan som barn i skolans värld tyckte jag det var problematiskt leva mig in i sagoberättelser. Jag fängslades av verklighet som Bullerbyn eller Anne Frank men hade stora problem med att leva mig in i Narnia eller berättelsen om Jesus.
Att jag inte förmår mig tro på Gud är inte på grund av oförmåga, jag tror det handlar om kultur och var vi kommer ifrån. Visst, man kan bli frälst i vuxen ålder men nog bär många med sig religionsbiten på samma sätt som man bär med sig vissa traditioner vad gäller mat och vanor.
Min familj var aldrig på högmässa, men på somrarna var vi ofta på spelmansstämma. Hade jag besökt kyrkan mer som barn och hört budskapen upprepas hade jag kanske varit troende i dag. Men jag var inte där, jag dansade schottis i stället, eller spelade fiol. Jag hängav mig musikens rike, Guds rike fanns inte i min värld.
Det finns stunder då jag velat ha mer andlig tro i mig. I svåra perioder när jag behövt vägledning, i situationer jag varit villrådig. Gud så skönt det hade varit då att höra Guds röst! Jag har testat, tro inte annat. Men det funkar inte. Det är tyst, tyst som i graven.
Tänk att få råg i ryggen via Guds hand (inte Maradonas) och få höra något i stil med "Du är inte ensam, jag är med dig". Det i sig blir den trygghet man behöver för att få mod och kraft vandra vidare, framåt genom livets eld.
I mitt icketroende läge blir alla, och då menar jag Alla, beslut uteslutande mina. Det finns inget högre som vägleder, inget större som lyser vägen fram, det är bara jag och mina handlingar.
Det är ett ytterst sårbart läge. Jag inbillar mig att troende är mer trygga, känner sig som en del av något större och att deras öde ligger i någon annans händer. Praktiskt! Jag blir avis.
Svenska kyrkan har 5,8 miljoner medlemmar. Det är hälften av alla svenskar. Så länge vi människor vandrar fram här på jorden kommer vi göra olika livsval. En del blir kristna, en del blir som jag. Jag tror inte på Gud, jag tror på människan. Det är Vi som väljer vägen fram, vi kan inte lägga det ansvaret på en högre makt anser jag. För till syvende och sist är det i våra dagliga handlingar och vår samvaro med andra som vi måste finna lösningar, förståelse och försoning. Och då måste troende och icke troende stå hand i hand. Annars slutar det som nu, med alltför många människor i gravar på grund av konflikter i Guds namn.
På tal om gravar, där tror jag inte vi stannar alltför länge, för hör här: Tvivlaren Berglund är helt övertygad om att reinkarnation existerar, det vill säga att vi lever vidare. Skönt att tänka så! Vi möts igen tänker jag om mina nära som försvinner från jordeytan. Och det känns som en sanning.
Hur kan man vara troende på det sättet om en inte tror på Gud här och nu? Vet inte. Att tro på reinkarnation gör mig väldigt lik de troende som tänker på himlen, att något annat väntar. Det intressanta är att vi alla bara spekulerar. Ingen vet.
Att inte veta är det enda rimliga. Först när vi är på andra sidan kan vi säga "Vad var det jag sa". Om vi ens kan prata då? Vi kanske blir fåglar? Eller träd?
Ett vi vet; ingen vet.