Han låg på sjukhussängen, jag satt i en fåtölj bredvid och höll honom i handen. Vi såg Europacupfinalen i handboll mellan Magdeburg och Kiel men inte vet jag hur mycket han uppfattade. Med tio minuter kvar började han andas mycket lättare och ytligare så jag förstod att det var dags.
När Kiel misslyckades att avgöra i slutsekunderna slutade han andas helt. Jag tackade för allt och sa som det var, att jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans rövarhistorier om tvåmetersgäddor och när han gjorde lumpen med Arthur Ringart och hur han och hans bröder låg på balkongen på Garvaregatan och sköt med slangbella på målar-Arto, Frans, Wälivaara och de andra i Gällivares 50-talselit som ölade i parken nedanför. Magdeburg vann förlängningen, det har väl ingen betydelse egentligen men han älskade sport.
Det var då.
Nu är min pappa död.
Han har varit det i ett halvår nu, på en höft, och livet fortsätter ju. Som det gör. Men någon pappa har jag inte.
Det är fars dag i dag, drygt en vecka efter allhelgona, och det är ju en händelse som ser ut som en tanke för alla oss som är det äldsta överlevande manliga inslaget i familjen. Nu är det jag som är pappa, det var jag väl innan också, men jag är den enda pappan och visst fan är det skillnad. Jag och farsan tyckte olika om många saker, i takt med att både han och jag blev äldre gled vi väl i någon mån ifrån varandra, de där olikheterna blev tydligare än det vi hade gemensamt. Men det krävs inte någon Hercule Poirot för att räkna ut vars vissa saker kommer ifrån.
Den spelade, stundtals utåtagerande, självsäkerheten.
Glädjen över att berätta en riktigt bra historia, sann eller inte.
Viljan att klara allt, att på något sätt visa sig värdig att dra på sig den här jävla manlighetens påhittade hjältemantel.
Att inte gnälla.
Det finns fler exempel på typiskt manligt kodade egenskaper som jag fått från farsan och givetvis går det att bygga bra saker med de där ingredienserna. Det hade väl varken blivit radio, röntgen eller elektricitet utan dem, men det är också en jävla hårfin linje att korsa innan det blir outhärdligt för omvärlden. Och där någonstans, strax före slutet, börjar väl den här krönikan.
För hur fan för man vidare rätt saker till sina barn?
Det korta svaret: Fråga inte mig, jag har ingen aning. Det långa? Det är inte ens nära att vara färdigt än, men det börjar med Astrid Lindgren: Ge dem kärlek så kommer folkvettet av sig själv.
Så länge någon du skapat håller din hand när du dör har du i alla fall lyckats hyfsat.
Ta hand om era pappor.
Pappor: Ta hand om era barn.