Så börjar ett inlägg på forumet byggahus.se som spridits på sociala medier (jag såg det via Per-Ola Olsson, @snyggbonde på twitter) under början av veckan. Författaren fortsätter med att efterfråga ”någon gammal regel” som skulle kunna hjälpa hen att hindra bonden från att ha sina djur där, hen förklarar att det minsann inte är så kul att ha en ko som tittar när man ligger i spabadet eller grillar på altanen. Kan inte bonden visa lite respekt och flytta staketet, åtminstone 30 meter från tomten, kanske till och med 100 meter? Inläggsförfattaren är ju inte ute efter att bråka…
Exempel på liknande beteende finns det gott om, även i vårt närområde. Jag har hört om folk som bokstavligt talat flyttat in bredvid en gödselplatta för att så småningom anmäla bonden till länsstyrelsen för att det luktar illa i grannskapet. Det är naturligtvis oerhört sorgligt, men sammanfattar det inte också vår samtid väldigt väl? Jag upplever att det finns människor som inte har något intresse av att anpassa sig till andra – av ekonomiska, kulturella eller bekvämlighetsmässiga orsaker.
Vi vill handla lokalt och stötta bönderna i närområdet. Men måste det vara så dyrt?
Vi vill förbättra integrationen av de som flytt till Sverige. Men måste de bo grannar med oss?
Vi vill att missbrukare ska få vård och hjälp att bryta sitt beroende. Men måste behandlingshemmet ligga mitt i vårt villaområde?
Dock: Fysikens lagar har inte upphävts. För varje aktion sker en reaktion och det är glädjande att märka att det också finns en motrörelse. De senaste fyra månaderna har jag följt den motrörelsen från första parkett. Vi flyttade in på vår gård 1 maj med drömmar om ett småskaligt jordbruk, för självförsörjning och – så småningom – även till allmänhetens fromma. Sedan dess har vi slitit i stort sett varje dag med att förverkliga det vi planerat och fantiserat om under ganska många år. Vi har släpat hit traktor, fyrhjuling, diverse jordbruksredskap och åtminstone en babiljard pinaler som kan vara bra att ha – nu, i morgon eller så småningom. Vi har byggt svinstia, stall, ligghall, hönshus, vi har satt elstängsel runt två hektar mark och byggt odlingsbäddar långt inpå småtimmarna. Vi har lappat och lagat åtminstone det som absolut måste vara helt inför vintern, vi har sorterat, slängt, staplat på hög och gömt undan. Vi har fyllt vår gård med folk, hundar, höns, hästar, får och grisar. Det har varit ett underbart kaos och det har understundom sett ut, låtit och luktat som där vildingar bor.
Vad lätt det hade varit för våra grannar att gnälla.
Vad lätt det hade varit att rynka på näsan, väsa bakom ryggen, kanske rent av försöka sätta käppar i hjulet.
Istället:
”Låna min traktor!”
”Kom och drick bubbel när ni är färdiga!”
”Här, ta de här fodertrågen som vi använde när vi hade grisar!”
Vår verksamhet är ännu i sin absoluta linda, den är pytteliten och kommer sannolikt aldrig att bli stor. Jag är plågsamt medveten om vilken okunnig nybörjare jag är och med all säkerhet alltid kommer att vara. På inget sätt har jag gjort mig förtjänt av att framstå som talesperson för samtliga lantbrukare. Däremot vill jag skicka följande visdomsord till er som har förmånen att ha bönder i er närhet:
Fråga er inte vilken regel ni kan använda för att bli av med dem – fråga er hur ni kan hjälpa till.
Var mer som våra grannar.