När vi öppnar dörren till hans rum i äldreboendet strömmar vacker jazzmusik emot oss. Han som bor här är en man som jag känt under större delen av mitt liv. Jazz har varit hans livs musik. Också nu när han ligger där sovande under en filt utan att ha märkt att vi kommit in tror jag att han njuter av Henry Mancinis underbara ”Moon river”. Jag hoppas att det var den som vaggade honom till sömns.
”Hej pappa! Vakna! Kerstin och jag har kommit för att hälsa på dig och jag har med mig dina favoritbakelser”, säger dottern.
Han öppnar ögonen som speglar trötthet, sorg, oro, rädsla och inte minst förvirring. Men där syns också en glimt av glad nyfikenhet över detta avbrott i rutinerna i hans vardag. Kanske känner han igen sin dotter, kanske inte. Oavsett finns där alltid en slags igenkänning som ger honom lugn och lite glädje mitt i allt som trycker honom.
Han lever sedan länge i sin egen värld, glömsk av det som har varit och dem som har funnits i hans liv. Längst där inne i virrvarret tror jag ändå bestämt att det goda liv han levt finns som grund.
Den så oändligt älskade livskamraten, som på grund av bröstcancer och vid endast 48 års ålder, lämnade honom i största sorg, dottern och sonen, deras respektive och inte minst dotterdottern som han sedan haft i sitt liv. Hans föräldrar, syskon, släkt och vänner finns nog också kvar där innerst inne. Jag är övertygad om att den kärlek som han upplevt och som han gett ligger samlad där som en varm källa hur livet än ter sig i övrigt.
Han pratar knappt alls längre. Han som har varit så pratglad och social.
Han som har älskat att dansa ligger mest i sin säng. Han som har tyckt så mycket om att laga mat och äta gott tycks ha glömt glädjen i mat.
Nu tar hans dotter fram grodbakelserna, med likadan grön marsipan och samma smaker som i prinsesstårta, och frågar:
”Pappa, vill du ha en av dina favoritbakelser?”
Pappa lystrar plötsligt, funderar och får sedan fram ett klart:
”Jo!”.
Dottern baxar upp honom i sittande läge i sängen, rullar fram sängbordet till fikabord och dukar till fest.
Vi småpratar och ibland svarar han kort på någon fråga, mest på sin dotters frågor.
Men när jag frågar om de brukar bada bastu i äldreboendet så ler han och säger:
”Jo, det händer!”.
Han har älskat att bada bastu och leendet är en indikation på att bastuglädjen finns arkiverad längst där inne i honom liksom kärlek han fått och gett.
Dottern viskar: ”Han badar inte bastu här”.
Hon önskar aktiviteter för sin pappa. Aktiviteter som skulle innebära rörelse och avbrott i rutinerna, stunder av nyfikenhet och glädje.
Hon tycker att äldreboendet är bra men önskar mer resurser till guldkant.
Vi avslutar vårt fika. Dottern bäddar ner sin pappa igen och kramar honom ömt till avsked.
Jazzmusiken följer oss till dörren.
Jag ser i min fantasi hur någon bjuder upp honom till dans och de svävar ut i rummet till ”Moon river, wider than a mile. I'm crossing you in style some day. Oh, dreammaker, you heartbreaker. Wherever you're goin',
I'm goin' your way...”.
Den han dansar med är den så länge saknade livskamraten, tillika min syster så saknad också av mig.