Lotta Nilsson: Galna älgar, utsvultna björnar och rövare - fantasin är en bra draghjälp i skogen

"Åka skidor, nu? Det är ju mörkt. Tänk om en rövare kommer och tar dig!"
Min farmor, världens bästa och klok som en uggla, har en doktorshatt i att föreställa sig att det ska hända saker.
Nu pratade vi i telefon och det handlade om min förestående skidtur på elljusspåret hemmavid.
Jag trodde att det var något fel på linjen varför jag upprepade som ett eko:
"Vadå, en räv? Vad säger du, en rövare? Det finns väl inga rövare i skogen i Nyborg?!"
Vi avslutade eniga om att det upplysta byaspåret nog är en ofarlig plats en helt vanlig tisdag kväll i januari.

Under barmarkssäsongens joggande såg jag framför mig hur galna älgar och utsvultna björnar jagade mig i mörka skogen.
Bakatillsvängen är fin, men den triggar onekligen min fantasi vilket i och för sig sätter fart på trötta ben.
"Jag är lika knäpp som dig" sade jag smått anklagande till farmor efter en joggingtur då jag - igen -  sprungit långt över min förmåga.
Men kanske är fantasin, kreativiteten och förmågan att visualisera en rikedom väl värd att bevara?
Tack vare den kan jag längta och njuta av en händelse långt innan den är verklighet.
I min värld har jag redan stakat i fädernas spår (nåja, de sista tre milen åtminstone) och susat i mål (nåja igen...).

I dag är det på dagen tre veckor till Tjejvasan.
Jag har omkring 25 mil skidåkning i kroppen, tekniken kunde vara bättre men den funkar för mig, jag har fått hjälp, tips och råd.
Jag har hittat den fart som jag kan hålla en längre tid, jag störs inte av andra skidåkare (det låter konstigt men det har inte alltid varit så) och jag bemästrar backar någorlunda.
Jag är ingen stor skidåkare, men jag gör vad jag kan för att bli bättre och jag är väl förberedd utifrån mina förutsättningar.
Jag föreställer mig ingenting annat än att det här kommer att gå bra och bli ett minne för livet.

Tänk vad livet förändras!
Det är bara ett år sedan som äldsta dotterns skidtränare, då i Bamses skidskola i Kalix skidklubbs regi, i förbifarten nämnde att vi föräldrar kan passa på att åka skidor när barnen ändå tränar.
I mina öron var det ett skämt.
Jag hade förvisso skidutrustning som inhandlades i samband med rökstoppet många år tidigare och dess påföljande äta-äta-äta-period, men framgångarna hade uteblivit och skidorna förpassats till plats där jag slapp se dem.

I samma veva gick jag livsstilskursen och jag var mer än tidigare beredd att prova nya saker.
Skidorna fick följa med till skidstadion vecka ut och vecka in och däremellan åkte jag själv.
Målet formulerades som att jag vill kunna åka ett par kilometer med mina töser den dag det blir aktuellt.
De första tio gångerna var förfärliga och i tid mätt låg jag säkert längs spåret lika mycket som jag stod på det.
Så småningom blev jag säkrare och när våren närmade sig sitt slut kom kollegan E med idén om Tjejvasan.
Då kändes Utmaningarnas Utmaning långt borta, nu är den strax här.
Jag plockar fram min nedärvda förmåga att njuta av härligheten redan nu.