Gäddleken i Råneälvens mynningsområden brukar vara överstökad i slutet av maj. Om försommaren är normal, och vattenståndet har normaliserats, finns onekligen förutsättningar som för ett trevligt flugfiske efter älvkrokodilerna. Blir vattnet däremot för lågt kommer de större fiskarna obönhörligen att lämna älven för det djupare havsvattnet.
Flugfisket efter gädda har blivit en oerhört populär hantering i sportfiskevärlden. Dagens gäddflugor är vackert färgade skapelser med långt ”hår” av glitter och fjädrar. Intentionen är att binda upp kreationer som på ett eller annat sätt ska imitera fiskyngel i olika storlekar. Med all säkerhet kan flugorna också imitera simmande råttor etc. Flugorna kan indelas i flytande och sjunkande, allt efter behovet och gäddornas intressen. En flytande gäddfluga kan vara mycket effektiv när rovfiskarna verkligen är på hugget. Vi brukar kalla dem för ”poppers”. Däremot behöver inte kroken nödvändigtvis vara särdeles stor, huvudsaken att den är kraftig.
Ett normalt flugspö för gäddfisket bör ligga i klasserna 7 eller 8. Generellt har varit att fluglinan bör klassas ett steg högre, framför allt om det gäller en klumplina. Fiskar du med ett klass 7 spö bör klumplinan vara i klass 8. Dock ingen regel utan undantag. Dagens flugspön brukar faktiskt vara direktklassade mot linorna så att ett klass 7 spö kan fiskas med en klass 7 klumplina. Sådant bör man ta reda på innan ett nytt flugspö inhandlas.
Problemet ligger på tafsen. Gäddan är som bekant utrustad med ett tandgarnityr utan motsvarighet i den svenska fiskefaunan. Därför bör man vara noga med tafsmaterialet så att inte alla flugorna blir kvar i gäddkäftarna.
Numera finns speciella gäddtafsar av stål eller annat hållbart material. Man kan också hålla sig till nylon, även om förfaringssättet är ett lite chansartat.
Jag använder mig oftast av två system. Min vanligaste tafs brukar vara en nylonlina med en dimension av 0,40 - 0,50 mm. Ytterst på den binder jag fast en normal ståltafs för haspelfiskebruk. Kastandet kan bli lite svajigt med både ståltafs och stor gäddfluga, en tendens som kan elimineras om man klipper bort lekandet på tafsen. På så sätt blir kasten rakare och mer
Gäddäventyren i Råneälvens mynningsområden har varit äventyrliga och mångskiftande. Mest minns jag den gädda som hög på en högröd fluga, helt gjord av kaninhår. Jag satt i min flytring och trivdes. När hugget kom tänkte jag först på en krokodil men sansade mig så pass att jag förstod att jag fortfarande befann mig i Sverige och inte i Afrika.
Fisken var enorm och var utrustad med ordentligt friska muskler. Sakta men säkert styrde den kosan mot Finland, en resa som kunde ha slutat hur tokigt som helst.
Chansen kom när en liten ö tycktes flyta förbi. Jag försökte bromsa upp ekipaget med mina simfenor, eftersom jag förstod att gäddan aldrig skulle kunna baxas ombord på en flytring. Det skulle ha blivit punktering på en gång.
Efter grundstötningen mot den lilla ön rullade jag ur gummibåten och lyckades, trots en ordentlig vurpa, få upp krokodilen på land. Efter en snabbmätning av fiskens längd lät jag den få friheten åter. För mitt inre ser jag fortfarande syner. Gäddskallen var bestialisk med ett tandgarnityr av sällan skåda dignitet. Hon var en bra bit över 10 kilo och måttades hastigt till hela 118 cm.
Flugfisket efter gädda är en förhållandevis ny företeelse men har kommit för att stanna. Jag är övertygad om att flugfiske på gädda kan bli ett fint tillskott till både fiskeguideverksamheter och för den allmänna trevnaden. Men då krävs det att vi sköter gäddbestånden och förstår de biologiska förutsättningarna. Gäddan behövs i en välbalanserad ekologi, trots att den tyvärr stundtals är en hatad rovfisk.