I den står bland annat att läsa:
”Fint folk eller folk söderöver har aldrig jacka
för då heter dom blazer, väst, duffel eller rock
som dom måste ha hjälp med att hänga av
eller så heter dom anorak, päls eller dunjacka
och är alldelens för varma för att ha på sig inne
och alldelens för kalla för att ha på sig ute,
tillverkade mera för vad dom vill ha sagt
än för vad dom vill ha gjort är dom inte
jackor utan masker att gömma sig bakom”
Det var ljummet i Kiruna under torsdagen, knappt minusgrader. När EU-toppmötet landade gick det lätt att dela in deltagarna i fyra olika kategorier av människor utifrån vilka väyrönenska masker de ville gömma sig bakom.
1) De som varit med förr – eller åtminstone har rådgivare som har varit med förr. Hit hör EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Bra på fötterna, bra på händerna, klädd enligt lager på lager-principen som tillåter anpassning av klädseln om temperaturen inte är den förväntade.
2) De som iklätt sig därtill tilldelad låneklädsel. Hit hörde den stora massan, till exempel Ulf Kristersson (som förvisso såg ut som en lekisunge på utflykt i sin storebrors lite för stora täckkläder men jag är väl inte rätt man att håna någon för bristande längd) och det är inte mycket att säga om. De hade ingen aning och klädde på sig de plagg de fick, som en busslast influgna resenärer från Hokkaido på Ebbenjarka. Det enda som saknades var en långhårig ylande man iförd vargskinnspäls som sprang runt och sprayade ren sprit i munnen på dem.
3) De envisa. Naturligtvis bara män. ”Det här vädret berör inte mig” sa de och stod och huttrade på ishotellet. Typexempel: Kungen, iförd filthatt, någon slags oljerock och med händerna hårt knutna inuti fingerhandskarna av läder för att dämpa den värsta kylan.
4) Polarfararna. Ebba Busch hade hoppat i den absolut värsta Fjällrävendunisen som står att finna på marknaden, dragit på sig den sortens pälsmössa som brukar beskrivas som en intim del av vårt största rovdjur och ja… som hon måste ha svettats.
Att det i den halvnya regeringen inte finns en enda minister från norra Sverige vet ni redan. Vad jag vet var det här också första gången som någon från den regeringen beträdde norrbottnisk mark sedan valet. Men vad tror ni att det innebär? Finns det, månntro, en risk att den här exotifieringen av vår landsände kan ha inverkan på framtiden för oss här uppe?
Besöket i Kiruna sammanföll, sannolikt inte helt oplanerat, med att LKAB avslöjade omfattningen av de sällsynta jordartsmetaller som gömmer sig i Per Geijer-malmen. Närmare 100 miljoner ton har upptäckts hittills och om jag förstått saken rätt är det långt ifrån säkert att det är allt. Det här är naturligtvis av yttersta vikt för framtiden. Dels eftersom de metallerna är mycket viktiga för i stort sett alla högteknologiska produkter som finns på marknaden, dels eftersom stora delar av nuvarande produktion sker i Ryssland och Kina. I grund och botten är det inget nytt – Norrbotten har alltid försett andra delar av landet och världen med råvaror som varit direkt nödvändiga för säkerhet, utveckling och välmående.
Jag ställer mig, som vanligt, försiktigt pessimistisk till att det finns något positivt med att höga herrar och damer kommer från Stockholm och säger att ”men gud vad fina saker ni har här”. Historiskt sett har det inneburit att de fina sakerna hamnat i just Stockholm, eller ännu längre bort. Men eftersom det för en gångs skull finns en chans att någon i regeringen läser detta till morgonkaffet vill jag i alla fall ta chansen att säga att det går bra att börja betala tillbaka nu.
I utbyte kan vi lära er hur en riktig jacka fungerar.