Och nu har turen kommit till frukterianerna, en medvetet världsfrånvänd skara internethippies med några av världens mest restriktiva matvanor.
Frukterianerna jag snubblat över är unga, vita och smala – bor i små enklaver i Thailand, Hawaii och Costa Rica där de lever på rå frukt och producerar Youtubevideor för hundratusentals följare. De som lever striktast äter inga grönsaker eller nötter, begränsar kraftigt sitt intag av feta frukter som avokado och kokosnöt och tycks uppfinna kostråd ur tomma intet. Någon har bestämt sig för att aldrig äta livsmedel som inte går att “gnugga in i huden”, med motiveringen att ognuggbar mat – låt säga en morot eller en valnöt – är för svårsmält.
Andra ägnar sig åt “monomåltider” – lever på typ papaya i flera veckor eftersom de tror att tarmen blir stressad över att behöva multitaska med flera livsmedel på en gång.
Dieten uppges kunna bota cancer, stamning, stress och acne – till och med få ögon att byta färg och bajs att lukta smoothies. Att konventionell vetenskap och medicin starkt ifrågasätter dem är ingenting frukterianerna jag följer bryr sig om.
Politik är förresten inte heller så intressant; det spelar ingen roll vem som styr världen så länge de kan fortsätta knapra papaya och meditera. Man skulle kunna tro att åsikter som dessa skulle möta en del mothugg, men frukterianernas kommentarsfält är idel glada tillrop och tack för tipset.
Anledningen till mitt insnöande är inte att jag planerar en Hawaiiflytt och en fruktfylld framtid; om inte annat brinner min potatispassion för starkt för det. Frukterianerna fascinerar i stället eftersom de är en av många ytterligheter på ett internet av isolerade ideologiska öar. Där finns antivaccinationsrörelsen, konspirationsteoretikerna, Trumpfantasterna och mansrättsaktivisterna, för att inte tala om alla mörka rasistiska vrår. Alla studsar de omkring i sina digitala ekokammare och hejar på den egna världsbilden.
Men det är också en påminnelse om vad jag själv sysslar med varje gång jag loggar in. Jag kryper ju också in i min bubbla: konsumerar texter jag vet bekräftar min världsbild – även om de är något mer konventionella än exempelvis den hudgnuggande frukterianens – och klickar bort de som säger emot.
Om jag läser en text jag blir arg över vet jag exakt vilket hörn av internet jag ska vända mig till för att hitta andra som delar och eldar på min ilska. Jag vill inte se något problem i det – mina åsikter är ju trots allt de rätta! – men jag inser att det är en orimlig inställning.
Jag har ingen lösning på ekokamrarna – tips mottages tacksamt – men jag förstår att någon form av förändring måste till stånd. Annars har jag väl rätt vad det är krupit så långt in i bubblan att jag, bildligt eller bokstavligt talat, försöker gnugga in en gurka i pannan för att få ta en tugga av den.