Så tog vi på oss finkläderna (nåja) och gick till röstningslokalen. Vi passerade uterinken som av blidvädret ännu förvägras is, vi gick förbi lekplatsen där barnen stojade medan föräldrarna stod i coronakön och vi kände doften av glögg som den lokala intresseföreningen bjöd på till de som tog sitt demokratiska ansvar. Det är inget speciellt med Ersnässkolan, den är inte unik, den är precis som alla andra skolor på landsbygden – ett av naven för aktivitet, sammanhållning och glädje. Den är en tydlig signal för att de styrande i kommunen tror och vill att människor ska kunna leva sina liv utanför staden. Den är skalskyddet för byns stolthet och framtid.
Vi röstade. Vi gick hem. Jag slaktade ett par tuppar, min sambo gick loss med häcksaxen på ett annat hörn av tomten, vi byggde om garderoben till en av ungarna. Vi såg att alternativ 1 vunnit folkomröstningen om Luleå Kommuns skolframtid med 89 procentenheter mot de styrandes alternativ 2 som begåvats med 7 procentenheter.
38-procentigt valdeltagande sägs vara lågt, men är det verkligen det? Mitt under brinnande pandemi, i en stad där det inte finns någon tradition av förtidsröstande, där det aldrig genomförts en enda direkt folkomröstning, trotsade alltså 21 488 kommunmedborgare smitta och söndagsplaner för att göra sin röst hörd i direkt motstånd till de styrandes idéer. Sossarna säger att de ska analysera valresultatet innan de kan säga vad det är värt, om något. Här kommer min analys: Frukta folkviljan om du är emot den.
Fredrik Hansson, kommunalråd efter Lenita Ericssons avhopp, säger att han tror att folk kanske missuppfattat frågan. Anders Öberg, S-ordförande, håller med – och lägger till att det finns betydligt viktigare frågor i Luleå än skolutvecklingen. Deras tondövhet är fascinerande. Att folkomröstning skulle hållas där opinionen skulle gå emot de styrandes vilja är ingen nyhet. Trots detta har alltså inte socialdemokratins främsta företrädare lyckats värka fram ett bättre svar till folket än en härskarteknik från kommunhusets allra dammigaste hörn. Det är ovärdigt.
Tänk om man istället sagt att man ska sätta sig ner, fundera igenom hur ens väljare egentligen vill att framtidens skola ska se ut och titta på om det faktiskt finns andra sätt att skapa den på än genom jätteskolor inne i stan. Tänk vilket utmärkt tillfälle att starta om processen, bryta med det gamla och göra en nystart för det som för inte särskilt länge sedan var ett parti med egen majoritet i fullmäktige.
Istället: Maktspråk och nedstampade gräsrötter. Igen.
Sossarnas vänner börjar vara få. Kvar är moderaterna – och det om något skulle göra mig orolig om jag satt i partitoppen. Än en gång fanns en utmärkt chans att göra något bra, att visa på lyhördhet och empati, att faktiskt lyssna på folkviljan.
Än en gång har sossarna i Luleå låtit den chansen gå dem förbi.
Framtidens Skola är ett fiasko från början till slut. Ansvariga politiker har haft möjlighet efter möjlighet att följa sina vallöften, att överge planen, att göra omtag och att räkna rätt och ärligt. Det är en svår ekvation att vara lokalpolitiker men det hjälper om man börjar den med korrekta ingångsvärden.
Istället skyller man på att folket inte förstått alternativen i folkomröstningen som man förlorade med 82 procentenheter.
En tredjedel av de röstberättigade i kommunen har klart och tydligt förklarat att de inte uppskattar planerna för Luleås skolor. Mitt budskap till Fredrik Hansson och övriga i den lokala partitoppen är att en aning mer ödmjukhet hade varit klädsamt. Vi har förstått precis allt. Vi håller bara inte med.