”Asså… Varför ska man egentligen gå i pension när man blir gammal? Man ska ju ändå dö?”
Jag uppskattar kontorsarbete. Jag uppskattar att träffa folk, jag tror att det masserar kreativitetsmuskulaturen att tänka tillsammans, efter ett halvt liv i diverse lag är jag övertygad om att gruppdynamik skapar nya idéer. Jag är inte övertygad om hemarbetets förtjänster – men det har sina stunder. Till exempel är det uppfriskande, ofta överraskande, att kunna hämta en tonårig bonusdotter från skolan och höra henne fundera högt över sakernas tillstånd.
”Så här: Egentligen borde man få vara pensionär mellan 20 och 40, sen går man ju ändå bara och väntar på graven.”
Jag, 43 år ung:
”Ursäkta?”
Hon:
”Jajaja. Men mellan 40 och 60 då? Sen går det ju bara utför!”
I grund och botten är ju inte idén dålig. Medellivslängden i Sverige är runt 83 år och vi ska jobba tills vi är 67, så med 16 års pension skulle man kunna vara ledig mellan 44 och 60. Ja, sen måste man tillbaka i ekorrhjulet igen – men vore det så eländigt egentligen? Det finns många fördelar.
För det första: Folkhälsan. Med en påtvingad paus i karriären skulle vi sannolikt se färre sönderstressade personer i arbete, vi skulle slippa alla de negativa bieffekter som det för med sig. Kanske skulle vi rent av se positiva effekter – här i hypotesernas land finns inga osannolika utfall.
För det andra: Glädjen. Att 40-årskrisen blivit ett begrepp handlar ju inte om att vi plötsligt blir töntiga vid en viss ålder, det handlar om att vi vid en viss punkt i livet inser vad som är viktigt – eller åtminstone vad som inte är det, och börjar leta efter vårt rätta jag. Pandemin har i någon mån koncentrerat det här beteendet, folk köper hundar, byter jobb och bygger altaner som aldrig förr. Plötsligt skulle vi ha både tid, ork och ekonomi att efterforska våra innersta drömmar.
För det tredje: Samhällsekonomin. Hur många kommer egentligen att återgå i arbete? I grund och botten är ju det här det gamla fina friåret, i glänsande ny kostym. Medelålderspensionen, som vi kan kalla den, kommer ju att skapa en gigantisk rörelse på alla möjliga arbetsmarknader och dessutom ge folk betydligt större möjlighet att skapa sina egna utkomster, ofta av sina intressen, sin passion, vilket sannolikt skulle öka det småskaliga företagande och skapa fler arbetstillfällen från det hållet också.
För det fjärde: Finns inte lösningen på problemet med att pensionssystemet snart är bankrutt här nånstans också?
Jag sa det åt henne, där i bilen, inte var det odumt tänkt. Hon suckade och sa att jag pratade som en gubbig gubbe på ett gubbigt sätt.
”Jag borde nog bli statsminister”, sa hon sen, i stort sett helt utan ironi, innan verkligheten kom ikapp henne som en KU-anmälan från Moderaternas partikansli.
”Fast vem skulle rösta på mig? Jag är ju bara 13.”
Och nä. Kanske inte. Men: Johan Forsell (M) tycker att Morgan Johansson (S) ljugit, varpå Henrik Vinge (SD) väckt misstroende mot Morgan Johansson (S) efter att ha planerat saken med Ulf Kristersson (M) och Johan Pehrson (L). Annika Strandhäll (S) tycker att moderaterna ska skämmas och Magdalena Andersson (S) tycker att det hela är oansvarigt och kommer inte att vara med längre om hennes kompis fälls.
Detta farsartade sammelsurium av rökrutebeteende, tonårsintriger och sandlådebråk utspelar sig mot en fond där det pågår ett krig i vårt närområde och Sverige övergett sin urgamla neutralitetspolitik för att ansöka om Natomedlemskap, bara månader innan valen till kommun, region och riksdag.
Frågan vi måste ställa oss är inte om det vore bättre med en trettonåring vid makten.
Frågan vi måste ställa oss är:
Hur skulle det kunna bli sämre?