Inte en till text om det där Gudsförgätna coronaviruset.
Inte. En. Till.
Ni tänker det, jag tänker det och Anders Tegnell tänker det när han okynnesscrollar genom sitt Twitter-flöde om kvällarna.
Men det är tyvärr EXAKT vad ni kan vänta er de närmaste 3308 bokstäverna och blankstegen.
För några veckor sedan inbillade jag mig att covid-19 inte skulle påverka mig och mitt liv särskilt mycket. ”Inte mig, inte i Sverige och definitivt inte i Norrbotten”, tänkte jag.
Men ni vet alla precis hur fel jag hade. Och vi kan nog vara rörande överens om att de senaste veckorna har varit något av det märkligaste och mest ödesmättade på länge.
Människor permitteras och varslas i parti och minut. Centrumgator gapar tomma och företag går i konkurs.
Helt plötsligt har jag mer tid, och samtidigt färre måsten, än någonsin förut. Det har naturligtvis lett till fler timmar av grubblerier och funderingar. Dagslånga tankestunder kring allt från livsval och kval till middagsbestyr och manikyr.
Och häromdagen kom det till mig. Precis som pungsmärtor efter ett klamydiabrev.
Det är det här jag väntat på. Hela mitt liv har byggts upp mot den här stunden. Varenda sovmorgon, varenda patologiskt prokrastinerad tvätthög och varenda samtal till pizzerian på nedervåningen av mitt lägenhetshus (ja, jag bor ovanpå en kvarterskrog – deal with it).
Allt har förberett mig för det vi som samhälle upplever i detta nu. Äntligen har jag insett att jag legat i hårdträning i 29 års tid för att leda vägen för alla vilsna själar under denna oroliga tid.
Det är nu jag och alla andra slackers ska visa vad vi går för. Det är nu vi ska inspirera resten av världens befolkning till att isolera sig i sina hem och inte göra någonting.
För inom det området har jag tamejfan en professur, sju svarta bälten och en tillhörande doktorshatt.
Min livsstil har ifrågasatts av många genom åren. Folk har skrattat bakom min rygg, skrutit om sina flådiga jobb, sett ner på mig och himlat med ögonen.
Jag har fått höra saker som:
”Det är inte ett riktigt arbete att spela tv-spel åtta timmar om dagen”.
”Man kan inte bara äta pizza och hamburgare och dricka coca-cola varenda måltid”.
”Det är inte bra att sova till klockan 16:00 och äta Pringles till frukost”.
Men jag lyssnade aldrig på dem. För djupt inom mig fanns det alltid en röst som lugnade mig och sa ”din tid kommer”.
Nu har den äntligen kommit. Och sanningen är att hela min tillvaro kullkastades över en natt.
I går var jag en förvuxen bebis och ansvarsduckande slarver.
I dag är jag en förebild och bejublad hjälte.
Folk gnäller och våndas över att tvingas till hemmakarantän i flera veckor, kanske månader. Men jag jublar och gör vågen med ena armen i godisskålen.
Ta det bara lugnt! Jag ska hjälpa er.
Det är en självklarhet att dela med mig av all kunskap jag sugit upp genom åren. Jag förstår att ni inte kan lära er allt på en gång – men här är några av mina bästa tips på hur man vinner mot corona-karantänen.
Kämpa inte med att överartikulera det omöjliga ordet ”statsepidemiolog”. Det är ingen idé. Lägg dig på sofflocket och slumra framför tio-tolv säsonger av ”Days of our lives” istället.
Ät chips. Med dipp, så klart. Annars får det vara.
Passa på att stötta de lokala restaurangerna. Hämtpizza är alltid rätt. Be om extra orientdressing.
Ansträng dig inte för mycket. Blev det disk efter dippen? Jaja. Gör ingenting i dag som du kan skjuta upp till i morgon.
Morgonrocken funkar lika bra på dagen och kvällen. Den går även att använda som handduk. Men duscha inte i onödan.
Don’t try this at home. Eller – jo, förresten – det är precis vad ni alla ska göra.