Längtan är den kraft som driver oss sportfiskare till drömmarnas värld, till undersköna strömmar och spegelblanka rödingsjöar. Vi är folket som under stundom tappar verklighetsförankringen, kanske en nödvändig ventil för att uthärda gråare vardagar..
Som grabb var jag en omöjlig romantiker och dagdrömmare. Minns fortfarande hur min magister i folkskolan bryskt väckte mig ur drömmarnasa värld, framför allt på matte- och engelsklektionerna. Jag vet precis var jag befann mig, långt från träaktiga skolbänkar och en massa måsten. Det var alltid Bäverån som lockade mig. Hur jag kunde sitta och spana efter öringvak i en av bäverdammarna, hur oändliga skogarna tycktes vara, trädens sus och vattnets porlande musik trollband mig. Matematiken fick vara, jag räknade hellre bävrar och öringar.
Nu är vi där igen, ännu en snöskottarvinter har passerat, försommaren är här med de förlustelser vi har fantserat och väntat på. För mig har alltid Råneälven första tjing när fisket återigen kan ta sin början. Därefter går min längtan oavkortat till våra nordliga fjäll.
När jag flyttade till Råneå fick jag lära mig att abborren var den godaste matfisken, men att gäddan var populär som sportfisk. Under många år har hemmaälven varit känd för sina stora gäddor och praktfulla idar. Ingen av dess arter var särskilt populära i min hembygd i norra Jämtland. Gäddorna var bestar, krokodiler som åt upp alltför många öring- och rödingungar, därtill slet de sönder näten.
I Råneå har det varit lite av samma åsikt, den att gäddan äter upp alldeles för många laxungar. Därför skulle gäddorna kastas upp på land. Skönt är därför konstaterandet att tiderna har förändrat synen på vansinniga begrepp som ädelfiskar och skräpfiskar. Gäddan är idag en av våra mest attraktiva sportfiskar och naturligtvis bevarandevärd. Numera släpps de flesta gäddorna tillbaka, en nödvändig och fin gest mot en art som förr var hatad som pesten.
Råneälven har blivit ett både nationellt och internationellt begrepp gällande flugfiske efter gäddan, en relativt ny företeelse inom sportfiskevärlden. I samma veva som gäddan blir allt mer på hugget, oftast i slutet på maj och i början på juni, stiger den bräckvattenlevande iden, en i mitt tycke en fantastisk sportfisk, framför allt fiskad med flugspö under stilla försommarnätter.
Iden är en de sjutton olika arterna av karpfiskar vi har i det här landet. Dessa arter ingår i familjen karpfiskar i den ordningen som kallas karpartade fiskar. Några av dessa arter är förutom iden, även mörten, braxen och vimman. Här kan konstateras att grundstommen för gäddans mathållning ligger just på de många arterna av karpfiskar.
Iden anses inte vara särdeles god som matfisk. Jag har smakat den som kokt med svartpeppar och salt och det funkade. Däremot är braxen en alla tiders delikatess som rökt, enligt mitt förmenade ljusår godare än laxen. En annan art av karpfiskar som har dinerats var mörten, tillagad som surmört, en relativt vanlig rätt i ett tidigare Norrland.
Jag brukar påbörja mitt idfiske någon gång i mitten av maj, den tid då de söker sig från Bottenviken och uppströms mot lekplatserna. Redskapet är ett normalt flugspö och betet oftast en dagsländenymf eller en nattsländepuppa. Jag brukar binda de i krokstorlekar 8-10, gärna lite rundare än originalen, men oftast inte förtyngda. Jag har märkt att iden gärna vill ta sig fram på relativt grunda vatten, med mycket sjögräs på bottnarna. För tung fluga gör den hanteringen omöjlig. Gädda och id på fluga har förlängt min flugfiskesäsong med över en månad.
Iden har några levnadsmönster som jag fascineras över. Dels stiger den ur havet som en lax, vilar bakom stenar, söker sig vidare i mindre stim upp mot de hägrande lekplatserna. På så sätt kan vi rama in vår id som varande anadrom, det vill säga en fisk som lever i salt vatten, men leker och föds i sött vatten. Nåja, iden kommer från ett bräckt vatten i norra Bottenviken, men jag anser den ändå vara anadrom, precis som laxen och havsöringen.
En annan egenhet med iden är att den ofta hugger på en gäddvobbler eller ett skeddrag, trots att den har en rundad mun utan tänder. Lite av en allätare tycks det mig, där födan mest består av snäckor, musslor, insekter, larver, kräftdjur och en del småfisk.
Egenartat är utan tvekan det märkliga som kan uppkomma om höstarna, framför allt inne i skärgårdsvikarna, den att idarna ”badar”. Då plaskar de runt i ytan och trycks ha väldigt trevligt. Forskningen är fortfarande osäker om det beteendet.
Trevlig sommar!