Det nya huset vi köpt är nästan hälften så stort som det förra. Inför flytten från Kiruna till Härnösand fick vi således rensa alla överfulla vinds- och källarförråd, det mesta sänktes bort. Känslan? Blått sorgligt vemod. Det ska inte förnekas. Det smärtar att göra avslut. Det smärtar att säga hejdå. Och alla dessa små barnleksaker som älskats och hanterats både varsamt och ovarsamt. Nu skulle de inte längre vara våra. En docka och en plastbil som påminde mig om småbarnsåren som var alldeles nyss, men som inte längre är. Och den där babyfilten gossen kröp på när han var en rultig åttamånadersbaby. Åhhh- han var så söt! Nu går han i skolan. Man föder barn, blinkar och sedan har det gått åtta år.
Minnen – de var på något sätt ingjutna i tingen jag sorterade där i förråden. Det var juli och åren i huset blev synliga genom sakerna. Ute var det solsken och inne satt jag och vandrade runt i dåtid. Det är nog därför folk har så svårt att göra sig av med ägodelar, det är inte bara döda föremål vi lagrar i våra liv, sakerna är laddade med personlig historia. Det är därför det är så svårt att ge upp ägande av till synes onödiga ting. För det påminner oss. De är oss.
Men det fanns inget utrymme för nostalgi, tiden var knapp, och det fanns absolut inte plats för onödiga pryttlar i det nya huset som väntade på att bli vårt. Det vemodiga filtret fick försvinna och effektiviteten och rationaliteten fick ta över för att få något gjort. En tripptrappstol – till släktingen som nyss fått barn. Tre par skridskor för jättesmå fötter – till en familj som behövde dem bättre än vi.
Jag rensade mig två kilo lättare. Till slut kom förväntansfulla molekyler och tog plats under huden. Nu ska här levas på annat sätt! Min målbild är tydlig, jag ska som åttioåring sitta i en gungstol och titta nöjt tillbaka på de liv som levts och konstatera att det innehöll olika epoker, var och en fina och bra på sitt sätt.
Det nya gavelhuset som nu är mitt hem har två altaner. Allt är så vackert i mina ögon. Ni förstår, jag har vitsåpade trägolv. Och en kamin i köket. Där eldas det om morgon och kvällen och en kamin är nog som en kopp kaffe och hembakt sockerkaka, den sprider hemkänsla. Utanför köksfönstret står ett äppelträd som bar frukt när vi flyttade in. Som Kirunabo i dna:t är det naturligtvis högst exotiskt. Jag kan knappt begripa det själv, men i höstas så kokade jag äppelmos på egna äpplen. Moset fick en sådan fin smak av vaniljstången jag skrapade i, och av kanelstången som fick puttra med. Härligheten åts med vispad grädde. Nu planerar jag för våren och sommaren i trädgården. Jag har flyttat från odlingszon åtta till odlingszon fyra. Det är en ny värld jag inte känner till utanför balkongdörren, nu vill jag få det att växa. Nu vill jag lära nytt. Öppnar upp för gröna frodiga drömmar. Läser om blommor med vackra namn: Hibiskus, azaleor, rhododendron, dahlia, scilla och blå iris. Det låter nästan som musik. Jag ska ha ett miniväxthus längs väggkanten med persilja, dill, sallad och tomater. Grannen berättade att hon drev upp chili och pumpor. Jag har flyttat från fjäll till kust. Det betyder någonting. Hej våren – jag är redo. Nu ska jag besöka blombutiken som ligger här på ön där jag bor. De har så vackra krukor och kunskap om det som växer. Det gör ont ibland när knoppar brister, men vi får inte sluta låta det växa för det.