Skriv om det positiva med Corona-pandemin!
Den uppmaningen får jag när jag funderar över vad jag ska skriva om i denna krönika.
Covid 19 känns uttjatat samtidigt som det på något sätt är det som allting snurrar runt i dessa dagar.
Många människor har dött. Så många har mist nära och kära. Företag har gått i konkurs och massor av anställda har sagts upp. Arbetslösheten ligger på en skyhög nivå. Många har svårt att försörja sig och sina familjer. Alkoholkonsumtionen har ökat och bland annat som en följd av det har antalet fall av våld i hemmet ökat. Det är framförallt kvinnor och barn som drabbas. Det vittnar kvinnojourerna om. Så många söker hjälp hos dem. Det finns inte på långt när platser för alla de kvinnor som känner att de måste ta barnen med sig och fly. Det är hjärtskärande att tänka på detta. Plågade kvinnor som kämpar för att skydda värnlösa barn och för att på något sätt få livet att fungera.
Jag hoppas att det finns uppmärksamma människor runt omkring kvinnorna och barnen. Människor som håller ögon och öron öppna och agerar för att skydda och hjälpa. Jag hoppas att bland andra förskolepersonal och lärare kan se när barn mår dåligt och gripa in. Ja, de har ju faktiskt skyldighet att göra orosanmälan när de ser att barn far illa.
Nu kanske ni börjar undra vart det positiva med Corona-pandemin tog vägen.
Jag gick på långpromenad med en väninna häromdagen. Hon tyckte att det var positivt att vi fått en anledning att stanna upp, att när ekorrhjulet avstannat få tid att vara hemma mer och reflektera över tillvaron.
Min väninna trodde att många skulle inse värdet av livet hemmavid, av den nära vardagen och dess guldkant. Hon menade att människor kanske kommer att sluta jaga lyckan i form av tjusiga villor och fritidshus, lyxiga bilar och båtar och dyra semesterresor runt om i världen.
Hon berättade om en arbetskamrat som inte ser värdet i något av det där längre utan har insett att lyckan finns i vardagen och i det lilla, bland nära och kära. Han lever nära naturen och tillbringar mycket tid i fjäll och skog i sin närhet. Han har slutat att jaga lyckan där den ändå inte fanns.
Jag tycker att allt det där låter väldigt klokt. Dessutom skulle ett förändrat sätt att leva kunna rädda vårt sargade jordklot och våra nya generationers framtid. Låter inte det helt underbart?
I min bokhylla har jag ett verk som heter ”Min bit på jorden” där miljökämpen Anna Horn har samlat tankeväckande texter om jordens framtid. Omslagsbilden utgörs av bruna barnaben som barfota står på en klöveräng. På ena benets knä sitter en vacker gul fjäril. Bilden påminner oss om vårt ansvar för barns liv och framtid i generation efter generation.
”Min bit på jorden” inleds med ett stycke ur dikten Den stora sorgen av Harry Martinsson. Dikten ingår i samlingen Dikter om ljus och mörker och stycket lyder:
Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen.
Den väggen är lag av naturen.
Den saknar evangelium.
Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.