Det var en fin dag. Jag var på väg med bilen, från Loet ut på Svartöleden för att transportera min blekfeta lekamen över Bergnäsbron, hemåt. I korsningen vid Malmuddsviadukten stod en MC-polis så jag tog för givet att det var något elände på gång och smög fram i högerfilen. MC-polisen fick syn på mig och signalerade att jag skulle stanna. Så jag stannade. Än en gång signalerade han att jag skulle stanna, nu lite kraftigare. Jag stod fortsatt still och gav tummen upp för att indikera att jag uppskattade hans energi. Han fortsatte trots det att vifta om att jag skulle stanna, sannolikt uppmuntrad av mitt positiva kroppsspråk. Det var ett fasligt hoverande. Där en stund – jag stod naturligtvis blick still – trodde jag att han skulle välta sin fina motorcykel. Men han fick kontroll på den och så kom vilken EU-potentat det nu var utifrån järnverket och svepte förbi korsningen eskorterad av polisbilar, motorcyklar, insatsstyrkans stadsjeepar och piketbuss. MC-polisen susade iväg med hakorna i vädret och rak rygg för att fortsätta sitt viktiga viftande i nästa korsning.
Att det varit EU-toppmöte i stan kan ingen ha missat.
Att USA:s utrikesminister Televinken besökt toppmötet är bekant.
Hur säkerhetshotet mot det hela sett ut i verkligheten är däremot höljt i dimma. Vad som berättigar att två poliser sitter i målad bil i Gäddvikskorsningen en hel dag för att kontrollera trafikinflödet in mot stan är oklart. Varför vi haft en helikopter och några drönare hovrandes över Norra Hamn i tre dygn vet ingen. Vad som ligger bakom beslutet att hägna in halva stan och utestänga invånarna från att nyttja sin stad och viktiga samhällsfunktioner som t ex bibliotek samt att spänna sig med sin pappas vattenskoter har jag inga uppgifter kring.
Det jag vet är följande.
2022 polisanmäldes nästan 60 000 misshandelsfall. 23 267 av dem, 40 procent om ni så vill, var fall där kvinnor drabbats och gärninspersonen var bekant med offret. De senaste fem åren som det finns statistik hos Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) över har 76 kvinnor dödats av sin partner. Jag kan inte ta gift på att jag har rätt, men den enda av USAs utrikesminister som jag kommer ihåg attackerats är William Seward, som knivhöggs av en sydstatssoldat samma kväll som Abraham Lincoln mördades 1865.
Är det kanske så – jag tar som vanligt höjd för att jag för en gångs skull kan ha fel – att det är lite häftigare att sitta på sin MC och vakta EU-höjdare och vifta åt en skäggig krönikör i en Ford Focus Flexifuel än att bevaka utsatta kvinnor i behov av skydd?
Är det kanske så att det fortfarande existerar mekanismer i vårt samhälle som gör att vi kanske inte tar våldet på andra sidan genusdiket på fullt så stort allvar?
Är det möjligen, eventuellt, så att kostnaden för den här insatsen kanske, i en perfekt värld och högst teoretiskt hade gjort bättre nytta på annat håll?
Televinken såg vi aldrig till. Har han ens varit här, eller är allt bara ett publicity stunt? Om en utrikesminister kommer till Luleå och ingen ser honom – har han då besökt stan? Är Televinken egentligen Schrödingers utrikesminister, som existerar i två parallella universum fram tills någon sett honom utanför avspärrningarna, en kvantminister?
Än en gång verkar det som att jag hittat en arena där jag kan enas med Leif Östling, den förre Volvochefen som var missnöjd över att hans skattepengar spenderades på pöbeln. Vad fan får jag för pengarna?