Ja, fy helvete vilken vecka detta varit. Känslomässigt har man kastats mellan skräck, ilska, hat, glädje, sorg, förtvivlan och uppgiven trötthet.
Sverige visade upp sig från både sin bästa och sämsta sida. Vi har fått se allt från en av de mäktigaste kärleksdemonstrationerna någonsin till manipulerande av bilder och citat för att öka hatet mot flyktingar och muslimer.
För ett tag var jag så naiv att jag trodde att dådet på Drottninggatan hade förändrat Sverige – till det bättre. Att vi förts närmare varandra. Att ”vi-känslan” stärktes, oavsett hudfärg, religion och kön. Det här var att betrakta som en attack mot Sverige och då slöt vi oss samman. Nu är jag inte lika övertygad längre. Allt verkar oroväckande snabbt återgå till det normala, med välregisserade trollarméer och hets mot muslimer.
Samtidigt har bilden av dådet på Drottninggatan klarnat allt mer för varje dag.
Från att ha utropats som en planerad attack av IS tyder nu allt på att det här var något helt annat. Varken IS eller någon annan terrororganisation har tagit på sig dådet, vilket tyder på att Rakhman Akilov agerade helt ensam och av motiv som förhoppningsvis en rättegång kommer att ge svar på.
Jag läser att Akilov inte ens visste hur man bad, vilket är högst märkligt för en jihadist. Vänner pratar istället om en trasig och instabil människa som dessutom använde droger.
I tisdags höll Sverige en nationell tyst minut. Jag befann mig då på Kulturens hus och det kändes fint att stå där en stund med kepsen i hand och armarna bakom ryggen för att hedra offren.
Kort därefter skrev moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett twitterinlägg: ”Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags”.
Det där gjorde mig ganska upprörd. För det första tyckte jag att tajmingen var extremt usel. Det var helt enkelt ett osedvanligt dåligt ögonblick att försöka vinna politiska poäng när nationen ännu var traumatiserad.
För det andra tycker jag det var osmakligt att indirekt utpeka polisen (som just tagit emot tusentals blommor) och politiker som skyldig till dådet.
Men framför allt tycker jag att utspelet sänder felaktiga och farliga signaler. Hårdare tag kommer aldrig någonsin kunna skydda oss mot den ensamma galningen. Den kommer att slå till ändå. Däremot är risken att ett tuffare samhälle bara skapar mer desperation, vilket om inte annat lär leda till fler självmord.
Det finns krafter som nu kommer göra allt för att använda Akilovs vansinnesdåd till att förändra Sverige. Det pågår redan. På så sätt är alla muslimer, flyktingar och gömda indirekt offer för det som hände på Drottninggatan.
Min högsta önskan är att våra ledande politiker visar stor kyla i en svår situation. Låt rättegången mot Akilov ha sin gång. Sedan har vi kanske svar som kan leda till åtgärder.
Men jag tvivlar. Min gissning är att Akilov i stället förpassas i samma fack som Zathraeus, Flink, Breivik och några till: den ensamma, tragiska människan som lät sitt hat gå ut över oskyldiga.