Det där känns faktiskt inte särskilt roligt att skriva. När man blickar tillbaka vill man ju hitta glädjeämnen och känna hopp inför framtiden. Men det känns faktiskt svårt.
2014 var för mig året då Sverigedemokraterna först blev valets stora segrare och sedan utnyttjade sin förstärkta position genom att ordna kaos i politiken. 2014 var också året då det blev allt mer självklart att tala om invandringen som en kostnad och ett problem i stället för en tillgång. Och helt plötsligt uppstod en märklig debatt om vilka svenska medborgare som är svenskar.
Det kändes ändå hoppfullt att så sent som i helgen se partiledarna från sex partier stå uppradade och presentera det som lite pretentiöst kom att kallas för "Decemberuppgörelsen".
Visst, samförstånd innebär att vi slipper ett extraval och att politiken har köpt sig tid. Men för hur länge? Och vad är den långsiktiga strategin för att undvika att SD blir ett ännu större parti?
Historiskt politiskt kaos hade vi även på hemmaplan.
Dramat i landstingsfullmäktige saknar motstycke, då två (förmodade) socialdemokrater vägrade att stödja sin egen ledning. Resultatet blev till slut att Kent Ögren kallade till presskonferens där han meddelade att hans tid som yrkespolitiker var över.
Egentligen inte ologiskt med tanke på Socialdemokraternas katastrofala siffror i landstingsvalet.
Men det var absolut inte så här han hade tänkt att det skulle sluta: knivhuggen och förnedrad av sina egna.
Och nej: de två som blankröstade har ännu inte givit sig till känna. Kanske det sker under 2015.
Ett snabbt hopp till nästa dramatiska presskonferens.
Egentligen hade vi ju hunnit förbereda oss mentalt en längre tid, men ändå kändes det brutalt hårt när beskedet slutligen kom om att Northland Resources kastade in handduken.
Vi var många journalister som samlades på Scandic hotell i Luleå för att höra ledningen berätta att det bara var en timma kvar innan konkursen var ett faktum.
Är det några jag verkligen önskar all lycka under kommande år så är det de boende i Pajala, en kommun som kastades rakt in i kris och ovisshet.
Kommunen har redan tvingats låna för att ha råd till löner och en skattehöjning är aviserad.
Men ännu lever drömmen om att någon eller några ska köpa upp konkursboet och att gruvan ska återuppstå.
2014 var även året då Kristoffer Johansson slutligen dömdes till 10 års fängelse för att ha dödat och styckat Vatchareeya Bangsuan. Jag bevakade själv fallet både i tingsrätten och i hovrätten och känner mig personligen övertygad om att det är rätt man som dömdes.
Men i övrigt är det fortfarande inte mycket vi vet. Frågorna när, hur och varför är ännu obesvarade.
Får vi någonsin veta? Nej, jag tvivlar. Läs mer om fallet här
Precis innan året tog slut nåddes vi av rapporter om två attentat mot moskéer i Eskilstuna. I skrivande stund vet vi inte alls vad som legat bakom dessa terrordåd, men de är ändå en kraftig symbol för ett oroligt år i Sverige.
När nu ett nytt år tar vid är min största förhoppning att vi snart har nått botten. Att det här landet kan börja helas och att de otäcka strömningarna pressas tillbaka.
Med de orden önskar jag er alla ett betydligt bättre och gladare nyhetsår än 2014.