Då ska vi se. Vi noterar noll (0) ministrar från området norr om Borlänge. Vi skriver noll (0) kronor i det omtalade elbidraget till oss i norra Sverige men 55 miljarder i stöd till våra systrar och bröder i söder. Här i landsänden med illa utbyggd kollektivtrafik – där vi behöver bilen till både arbete, vardag och fest – antecknar vi en sänkning på bränslepriset med en krona istället för den utlovade tian.
Har ni hört något så märkligt? Det är nästan som att vi här uppe inte spelar någon roll.
Det bidde inte ens en tumme – det bidde ett långfinger.
Ingen kan vara förvånad. Sedan Axel Oxenstiernas dagar, via namn som Bonde, Meidner, Myrdal och Olsson, har väldigt lite hänt med synen på oss i kolonierna.
I vårt land finns i runda slängar 7 500 000 röstberättigade. Med ett valdeltagande på normala 80 procent blir det sex miljoner röster i riksdagsvalet. I Norrbotten har vi 200 000 röster att ge, i Västerbotten ungefär lika många. Västernorrland och Jämtland kan ansluta med 300 000 till. Är Gävleborg Norrland? Kantboll, men med drygt 200 000 röster kan jag tänka mig att ge dem en chans. Ett framtida norrländskt parti kan hämta hem 13–14 procent av rösterna i riksdagen – minst. För de här idéerna borde tilltala fler än oss här uppe.
- Bygg ut infrastrukturen över hela landet. Norrbotniabanan ska byggas till Haparanda, det ska ske nu, och över hela landet ska kollektivtrafik, laddstationer och bredband knyta samman städer, regioner, arbetsplatser och utbildningar. Sveriges kollektivtrafik är en skam så fort du närmar dig områden där ingen minister vill bo.
- Reformera livsmedelsproduktionen. Förenkla kontrollsystemet, underlätta lån till byggande och investeringar på landsbygd, skapa förutsättningar som gynnar småbruk lika mycket som stordrift. Vad gäller det offentliga så ska all mat som kan köpas lokalt också göra det. Det konkreta värdet är försvinnande litet, men signalen är värd desto mer.
- Utveckla vård, skola och omsorg i hela landet. Den geografiska jämlikheten måste leda verksamheten. Låt staten vara huvudman och garantera en övre gräns på tio mil till BB. Marknaden tar inte bra beslut, den öppnar vårdcentraler där folk är friska, etablerar skolor där inga behövs och bygger bostäder där folk med pengar har råd att köpa dem. Någonstans har jag sett debattören Po Tidholm skriva att privata aktörer som vill starta verksamheter inom samhällsviktiga verksamheter i befolkningscentra även ska avkrävas etableringar i glesbygd, vilket känns rimligt.
- Kompensation för försämrad levnadsmiljö. Vindkraft, vattenkraft och gruvor kan vara oerhört viktiga instrument för en framtida klimatanpassning av det svenska samhället – men de ska inte etableras utan att de boende i närheten kompenseras. Att den svenska mineralavgiften än i dag är på pinsamma 0.5 promille beror på en föråldrad syn på vad gruvor är och ger – den ska höjas med många hundra procent, på alla nyetableringar som påverkar närmiljön, och dessutom komma lokalsamhället till direkt nytta.
Så hur finansieras detta? Med en mineral- och energiavgift på 10 procent skulle fem procent kunna stanna lokalt och fem procent gå in i statskassan. Jag kan också tänka mig kraftigt höjd drivmedelsskatt för människor i områden där kollektivtrafiken redan är utbyggd, vilket både skulle hjälpa klimatet och skapa bättre finanser.
Innan dessa åtgärder är utförda får jag fortsätta åka ner till brorsan i Skåne. Jag ska sitta i elbastun, köra varmluftsugnen och dra upp elementen innan jag åker hem. Ska han ha mina skattepengar ska jag i alla fall få valuta för dem.