Jag kan meddela att det var mycket trevligt att få gå på fest med kungafamiljen och deras adelsvänner med klingande af-namn.
Johan af Klingtopp, Thomas af Strutsflod och Knut af Björnstam och så vidare. Af, af, af så långt ögat kunde nå. När det inte var en äkta blåblodig Bernadotte så klart.
Vi satt vid ett långt bord fyllt med läckerheter jag inte ens kunde namnet på, kanske hette godbitarna "Choklad af Mandel" och "Jordgubbskompott af Gräddmjölk"?
Och drottning Silvia var förtjusade där hon minglade bland alla af:ar. Hon bar en kornblå klänning och runt hennes nacke hängde ett underbart diamanthalsband som blänkte på långt håll. Ja, har man sett filmen Marie Antoinette med Kirsten Dunst av Sofia Coppola får ens nattdrömmar lite frasig kristyr toppade med silverkulor. Det piggar onekligen upp att för en gång skull få säga Von af och få konversera med herrar som har släktvapen. Även om det skedde i en annan verklighet, men närmare toppskiktet än så lär jag icke komma, så det får duga gott.
För övrigt: Vad man kunde roa sig förr i tiden, närmare bestämt andra hälften av 1700-talet i Frankrike. Om man hade en fet penningpung och tillhörde kungasfären, det bör absolut tilläggas.
Marie Antoinette var först kronprinsessa för Frankrike och sedan drottning. Men hon var inte speciellt intresserad av att uppföra sig rekorderligt. Begreppet god förebild var för henne främmande. Som Marie Antoinette klunkade champagne i Coppolas film, och det med andra överförfriskade lättsamma personer.
Det var så bubbligt roligt att se på när drycken sörplades där på andra sidan tv-rutan. Antoinette verkade njuta av champagne på samma sätt som av ett underbart möte med en älskare. Man kan förstå henne, på sätt och vis. Hon hade inte samliv med sin man de första sju åren i äktenskapet, och det var inte hennes fel.
Och så älskade hon mode, Marie Antoinette. Där förstår jag henne också. Modet på den tiden var inte den lilla svarta. Modet var : Tyll, rosett, sammet, underkjolar med självförtroende, brodyr, fjädrar, frisyrer som påminner om pampiga överdådiga gräddtårtor. Kjolar som var bredare än vad dagens dörröppningar är. Åh vad det var vackert, ögonerotik. Att så mycket kläder på varandra kan vara sensuellt. Det måste ha låtit som änglar i salar när Antoinette och hovdamer svepte omkring med sina kreationer, svich svich.
Ni kan historien va? Marie Antoinette var mycket impopulär bland det fattiga folket för sitt utsvävande leverne och avrättades 1793. Då var hon 37 år gammal. Men det får vi inte se i Sofia Coppolas version, här läggs fokus på vem den unga österrikiska kvinnan var. Hon som fick ingå arrangerat äktenskap för att stärka relationen mellan Österrike och Frankrike.
Man får också kika in bakom glansen och flärden hos Antoinette, lite in i det där som kallas själen. Man får ana personligheten hos kvinnan som älskade sötsaker som kittlade tungan. Men hon slickade inte bara i sig socker och kunglighetens fördelar. Hon tyckte att de strikta etikettreglerna som rådde i Frankrikes hov var löjliga och valde sitt personliga umgänge efter eget tycke, inte efter rang. Det sågs inte med nådiga ögon. Och enligt Coppolas film så sa aldrig Marie Antoinette att det svältande folket kunde äta bakelser för att stilla hungern, det var ett illasinnat rykte.