Fåglarna kvittrar och det blåser lätt över kolonilotterna på Hertsön när vi stiger ur bilen. Himlen grånar.
Jag ser henne på långt håll. Det är Harriet Forsberg som står och putsar ett fönster till den röda stugan med tillhörande ateljé där en konstnär tidigare huserade. Senast Harriet var med i ett av många reportage från kolonilotterna höll hon och hennes man Ingemar till i en stuga på ett helt annat ställe. Då skulle de sälja stugan och lotten med de 350 olika blommorna. De skulle lämna kolonilivet bakom sig. Nu berättar Harriet att det inte hann gå mer än nio månader innan de köpte en ny lott och ny stuga.
– Vi sålde efter att jag hade blivit sjuk och känt mig dålig hela sommaren. Men sedan blev jag friskare, och det gick ju bara inte att vara utan kolonilott. Man blir gammal fort om man bara sätter sig ner. Här får vi vara ute och vi har alltid något att göra.
De har nyligen avslutat ett omfattande arbete då de bytt ut gräsmattan på tomten mot en beläggning av sten.
– Det var ett fruktansvärt jobb! Då visste vi att vi levde. Nog frågade vi oss "Varför gör vi det här?".
Någon hade sagt åt Harriet och Ingemar att de inte skulle klara det hårda arbetet själva.
– Då om någonsin var vi verkligen tvungna att fixa det. De som inte trodde på oss skulle inte få rätt! säger Harriet.
Hon är en dam med skinn på näsan och en rejäl dos humor. Eller vad sägs om historien från i vintras när hon skottade sig fram till elskåpet och sedan skulle berätta om snömängden för en viss Bengt.
– Jag sa att jag hade snö till nedanför brösten. Och jag påpekade att jag hade behå på mig. Annars skulle Bengt säkert ha sagt "det behövs ingen större snömängd för det med tanke på dina gamla hängtuttar". Det gäller att föregå saker.
På grannlotten hittar vi Arne och Ingegerd Nygren. De är nya här och håller på med en ombyggnation. Arne berättar förtjust om sin myggdödare. Det är en apparat som om den matas med en tablett klarar av att hålla ett 150 kvadratmeter stort område myggfritt i en månads tid. En ny tablett och den arbetar ytterligare en månad, och så vidare.
Ett stenkast bort får jag syn på pappan till de inte minst från fotbollen kända Jamshidi-bröderna som är kompisar till mina söner. Han har en odlingslott på vilken han driver upp massor av grönsaker till sin stora familj. Vi går över till honom och vips har han fyllt en påse med ljuvlig krasse som ha vill ge som gåva. Han kommer från Iran och en kultur där man delar med sig av allt man har, även om man inte har mycket.
När vi lämnar kolonilotterna tänker jag på vilken härlig frukostmacka jag kommer att ha nästa dag – med krasse på. Och den där apparaten som mot en tablett håller myggfritt – jag tror att den snart är min också.