Jag har hört att jorden snart ska gå under. Vad är det då för idé att hålla på? Lika bra att börja rusta sig färdig. Avsluta sina projekt. Sälja bort allt. Ju mindre man har att oroa sig för när helvetet brakar loss, desto bättre. Likafullt står man där på nyårsafton och intalar sig att nästa år kommer att bli det bästa någonsin.
Jag sorterar papper, plast, metall och glas. Fryser nästan fingrarna av mig vid miljöstationen bakom Folkets Hus i Lansjärv. Någonstans långt borta tömmer lastbilar samtidigt sina flak med blandade sopor rakt ut i floderna. Det domderas om att flygandet måste minska, och jag får oerhört dåligt samvete, men så delar tv-program på bästa sändningstid ut resor för hundratusentals kronor. Allt är så motsägelsefullt och förvirrande.
En del vägrar tro på domedagsprofeter och tycks istället, på ren djävulskap, smutsa ner lite extra. De hivar skräp genom bilrutan, proppar sopkorgen full med konservburkar och låter bilen stå på tomgång i timtal.
Kanske tänker man att om jorden mot all förmodan går under har man i alla fall fått bidra, och inte bara blivit drabbad av vad andra haft för sig.
Nyligen miste jag min Pelle, ponnyn jag haft i trettio år, och jag hårdnade ännu lite mer. Han var den som kände mig allra bäst. Hos honom var mina tankar i tryggt förvar. Tillsammans var vi glada och galna. Tillsammans var vi ledsna. Tillsammans var vi tonåringar. Växte till oss och blev kloka. Sen blev han gammal. Nu är han död. Och jag har halva livet kvar. Jag försöker trösta mig med att han slipper uppleva resultatet av vad vi människor sysslat med. På de evigt gröna ängarna finns ingen torka.
Allt eftersom lär jag mig att det inte är någon idé att hålla på och fundera, fastän det är så mycket jag inte förstår. Fördelning exempelvis. Varför har en del allt och andra ingenting? Varför klumpar man ihop sig, överbefolkar städerna, när det finns så mycket glesbygdsyta? Är det verkligen så att livskvalitet är detsamma som en massa människor och betong? Jag får inte ihop det.
Men saker är som dom är. Jag ska sluta att ifrågasätta. Jag stoppar in mina frusna fingrar i armhålorna och efter en stund börjar det pirra i dem. Blodet återvänder. Jag kan fortsätta att sortera. Jag kastar bort ett uttjänt 2018.
Det är ingen idé att se tillbaka, bara förtränga och följa med i tidens gång. Mönster förblir oftast desamma och historier upprepar sig, men år kan inte återvinnas och döda kan inte återuppstå. Vad nytt som ska komma kan ingen veta, bara förutspå.