Jag vet inte om jag någonsin varit så kluven inför kvinnodagen. Oftast bryr jag mig förstås mycket lite – det är mestadels en menlös liten symbol som blinkar i almanackan, ett skäl för tidningar att försöka väga upp för resten av årets skeva könsfördelning och ett tillfälle för ens killkompisar att höhöhö:a fram ett “grattis”. Allt det är fortsatt sant, men i år är jag en smula obekväm med blotta ordet “kvinna”.
Sedan några år finns ett knippe mediekvinnor nere i södern som ägnar en betydande del av sin tid åt att skriva oroade kulturartiklar om på vilka sätt transpersoners existens hotar feminismen, eller kvinnan, eller båda två. I Sverige finns bland andra Åsa Linderborg, Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk; utomlands är författaren JK Rowling det mest inflytelserika exemplet. Ofta ramar de in sina argument i synbart oskyldiga frågor som “Vad är en kvinna?” eller “Vad är kön?”, inte sällan refererar de till “transideologin” och ofta landar de i att kategorin “kvinna” är hotad för att vår förståelse av kön inkluderar de vars könsidentitet inte överensstämmer med det kön de tilldelades på BB.
För mig är det inte någon nebulös “transideologi” som hotar kvinnor, utan de feminister som envisas med att driva den här debatten. En del av mig är numera på helspänn så fort någon feminist betonar ordet KVINNA för mycket, hela tiden beredd att upptäcka att alltihop är ytterligare en förtäckt attack. Ibland känns det som att transexkluderande feminister gör ordet “kvinna” till ett vapen mot transpersoner på samma sätt som högerextrema krafter ibland använder “hbtq-rättigheter” som ännu ett sätt att uttrycka sin islamofobi och rasism.
Vad är då en kvinna, och hur blir man en sån? Ja, inte vet väl jag. Jag kan inte kliva utanför min kropp och den här världen av könat språk och hitta någon ren kärna. Men ett par spridda minnesbilder: Vi brukade åka till Gammelstan och bada varje söndag, och ibland kunde inte mamma bada. Hon satt på en plaststol vid bassängkanten och tittade på medan jag, pappa och brorsan plaskade hejvilt. Under en period höll mamma koll på sina kalorier i ett datorprogram – jag kunde sitta bredvid, följa hur staplarna växte och ibland spillde över när det blivit för mycket – medan jag, pappa och brorsan slevade i oss precis vad vi ville. Mamma var något annat än jag, än pappa, än brorsan.
Det var först senare som jag begrep att jag själv någon dag skulle sitta blödande och dötrist på bassängkanten, kanske knappa in risportioner och halva bananer i någon viktapp. Jag minns inte när insikten kom, men förstår att det gjorde ont eftersom jag sedan lagt typ 20 år på att bestraffa mig själv. Jag har ett kroniskt tvångssyndrom som går ut på att metodiskt attackera min kropp, något som gissningsvis har att göra både med kvinnohatet jag internaliserat och med mitt upplevda misslyckande i kvinnokroppen – min queerhet. Jag har släppt tankarna på att bli “frisk”, men jag försöker lära mig att leva med det.
Flera kvinnor som ifrågasätter transerfarenheter gör det genom att hänvisa till egna komplicerade erfarenheter av kropp och kön: jag har också haft ont, och jag behövde ingen transition! Men att jag, eller för den delen JK Rowling, som ciskvinna har en sårig och svår relation till kropp och kön utesluter inte att någon som är trans har en annan komplex relation till sin kropp, sitt kön som kräver andra åtgärder. Vi sitter alla fast i samma trassliga, kvävande system av språk, kropp, kön och sexualitet, och det är oförsvarbart att ge sig på de som nämnda system marginaliserar allra mest i stället för att montera ner alltihop.
Det har förstås aldrig funnits någon homogen grupp kvinnor med samma behov och mål, oavsett vad namnet “internationella kvinnodagen” kanske kan antyda. Våra erfarenheter som kvinnor påverkas och kompliceras av klass, rasifiering, sexualitet, transerfarenhet, funktionsvariation och otaliga andra faktorer – och ingen kan antas vara en allierad bara för att hon också är kvinna. Ibland går kvinnors, till och med kvinnliga feministers, egna intressen helt på tvärsen med den kamp jag själv vill föra. När jag tänker efter finns det kanske bara ett enda ord, uttalat med klassisk norrbottnisk beska, som känns lämpligt den här kvinnodagen: “Grattis.”