I och med att delar av förundersökningen mot Akilov blivit offentlig har vi redan kunnat få en viss bild av det vidriga dådet på Drottninggatan i Stockholm där helt oskylda människor slaktades av Akilov och hans stulna lastbil.
Personligen hade jag fel i min gissning, att det var ett ögonblicksdåd – att han tog tillfället i flykten då han såg ölbilen stå obevakad på tomgång. I själva verket fanns det drömmar och planering bakom dådet. Drömmar om att få vara en IS-krigare, och att få döda massor av otrogna. Allra helst homosexuella.
Det är givetvis viktigt att Sverige använder utredningen och rättegången mot Akilov till att lära sig så mycket det går av hur en överhettad jihadhjärna kan fungera, även om jag inte tror vi kan dra allt för stora växlar inför framtiden.
Av den bild vi sett hittills är det nästan omöjligt att inte dra vissa paralleller mellan Akilov och Anders Behring Breivik. Ensamheten. Galenskapen. Och (den misslyckade) drömmen om att få vara en del av något större. En krigare i ett heligt krig.
Fundamentalism, intolerans och fascism kan se annorlunda ut på ytan – men det handlar alltid om ett hat (och rädsla) för det som är annorlunda.
Och det är där kampen alltid måste vara tydlig, både nu och i framtiden. Mot intolerans – hur den än ser ut.
Men samtidigt som det är viktigt att lära av Akilov är det precis lika viktigt att försöka förstå mekanismerna bakom den våg av islamistisk fanatism som sköljer över arabvärlden.
Och där tycker jag faktiskt att det skaver en hel del.
Västvärlden verkar absolut inte vilja inse och erkänna sin del i de senaste årens totala kaos och den mylla det inneburit för extremism och terrorism.
USA och dess allierade har till exempel på ganska kort tid ödelagt Irak, Libyen och Syrien som fungerande civilisationer, vilket lett till både flyktingströmmar och kaos.
En diktator plockas bort i ”frihetens namn”, men till vilket pris? Och vad lämnas kvar på slagfältet?
Om vi tar Libyen som exempel, där Sverige högst aktivt deltog i operationen med stridsflygare från bland annat F21 i Luleå. En operation som snabbt riktades in på att bomba bort Gadaffi från makten, något som det faktiskt saknades FN-mandat för.
Gadaffi avsattes medels lynchning och tanken var väl att Assad skulle gå ungefär samma öde till mötes i Syrien.
I dag är Libyen ett laglöst land där det produceras terrorister på löpande band. Sveriges ambassad i Tunisien (vi har inte längre någon i Libyen) avråder starkt från att besöka landet:
”Säkerhetsläget i Libyen är allvarligt, situationen förvärras kontinuerligt och risken för terroristattacker och kidnappningar av utländska medborgare är stor”.
Landet beskrivs nu som helvetet på jorden, där slavhandel blivit en del av vardagen. IS må vara på väg bort som territorium, men i Libyen rekryteras det nya jihadister dagligen.
Västvärlden har en stor del i detta.
Sverige har en del i detta.
Västvärlden verkar gärna vilja gå ut i krig men flyr sedan undan sitt ansvar för konsekvenserna.