Det skrivs mycket om hur tufft det är att vara kvinna i dag. Många begåvade krönikörer och debattörer lyfter regelbundet ämnen som prestationskrav, mammaroll, utseendefixering och annat som blir till ett ok i tillvaron.
Det är givetvis alldeles utmärkt. Jag läser dem med stort intresse.
Däremot skrivs det väldigt lite om hur det är att bli och vara en man i Sverige i dag. Det största skälet till detta är nog så enkelt att män under lång tid har varit det priviligierade könet i samhället och fått väldigt mycket gratis. Det blir liksom ”fult” att problematisera något som varit så bortklemat.
Men det är faktiskt något som borde göras.
För jag tror att män mår precis lika dåligt som kvinnor i dag. Jag tror dessutom att det bara kommer att bli värre och att vi alla tjänar på att ta problemet på allvar.
Rollen ”att vara man” har blivit allt mer diffus och förvirrande och det har också fått konsekvenser.
Dessutom förändras samhället i en rasande fart och det har inte direkt varit till männens fördel. De krav som ställs på oss i dag ser annorlunda ut. Kommunikation, studier och mångsidighet har blivit allt viktigare och det är något som kvinnor har klarat av betydligt bättre.
Tidigare fyllde värnplikten en viktig funktion på många sätt. Sedan fanns industrijobben som fångade upp många som inte nådde universitet och högskolor – eller ens gymnasiet.
I dag är värnplikten avskaffad, industriorterna är döende och en ny manlig underklass växer fram i Sverige.
Vi ser unga män som samhällets förlorare. Som inte hittar stolthet och trygghet i sin manlighet, som isolerar sig i ett självförakt och som låter dagarna gå framför dataspel.
Det här avspeglar sig även i statistiken. Folkhälsomyndighetens siffror visar att drygt 70 procent av de drygt 1 000 personer som årligen tar sitt liv i Sverige är män. Självmord beror såklart på många saker, men siffrorna är ändå alarmerande. Inte helt oväntat är risken som allra störst för män i glesbygd utan gymnasieutbildning.
Så här står vi i ett av de bästa länderna i världen, i den bästa av tider – ändå tycks väldigt många svenskar må jävligt dåligt. Även män.
Bruket är igenbommat, den goa tjejen som borde ha blivit din fru har flyttat till en större stad för att plugga och hon kommer med all sannolikhet inte att återvända.
Många verkar drömma sig tillbaka. ”Det var bättre förr”. Är inte SD ett enda stort nostalgiprojekt, egentligen, om vi tänker efter?
Givetvis var inte allt bättre förr. Möjligtvis tydligare. Men om samhället och mansrollen förändras så är det hög tid att det diskuteras.
Hur ser den manliga förebilden ut 2018? Vad innebär det egentligen att vara man i dag och i framtiden? Hur får vi nästa generation män att känna sig lugna, trygga, självsäkra och stolta i stället för motsatsen?
Vi bör hitta svaren på det, för motsatsen är destruktiv och direkt samhällsfarlig.
Det är nämligen ingen slump att rasism och kvinnohat alltid har en förmåga att gå hand i hand.