Känner ni till incelrörelsen? Incel står för ”involuntary celibacy”, ofrivilligt celibat på modersmålet, och började som en rörelse för ensamma människor av alla kön. I allt högre grad – åtminstone sedan 2010-talet – har rörelsen istället rört sig mot kvinnofientlig extremism. Nu för tiden är det i första hand en strömning på internets mest avskyvärda hörn för män som inte får idka köttsligt umgänge med kvinnor. I stället för att ta en dusch, kamma sig och lära sig hur man pratar med folk samlas de i diverse obskyra digitala forum för att spy sin galla över samhället i stort och kvinnligheten specifikt.
Om detta kan vi som inte är direkt utsatta tillåta oss att raljera, men det är viktigt att ta hotet från radikaliserade tangentbordsriddare på allvar. Analytiker från Southern Powerty Law Center, en amerikansk ideell organisation som bekämpar extremism, hävdar till exempel att incelforumen radikaliserar unga män och visar prov på ännu våldsammare retorik än till och med de sidor där USA:s värsta rasister samlas. Det finns åtskilliga exempel på självutnämnda incels som genomfört våldsbrott och massmord.
Kort och gott: De män som förr i tiden tvingades ut i samhället för att försöka lära sig fungera i det, alternativt stannade hemma och läste porrtidningar, sitter nu och hetsar varandra till extremistiska våldsdåd på internet.
Jag slutar aldrig förvånas över delar av den manliga mänsklighethalvans självrättfärdigande, självförhärligande och självberättigande. De får inte jobb, de får inte uppmärksamhet, de får inte pengar och de får inte ligga – alltså måste det vara någon annans fel. Det är ju naturligtvis ingen mänsklig rättighet att ha sex.
Fråga bara vår katt. Vill ni prata om riktiga incels behöver ni inte titta längre än till finfåtöljen som hon just nu klöser sönder.
Hon blev könsmogen sent, runt elva månaders ålder. Men det hon förlorat i tid tog hon igen i vanvettig, världsdestruerande kåthet. Hon skrek nätterna igenom. Hon gned sig mot inredningen. Hon tuggade sönder blommor och möblemang och jagade vår enda hanhund (kastrerad) så att vi till slut bara såg en nervöst ryckande terriernos sticka fram under soffan.
Hon levde så mycket rövare att jag till slut tänkte att det var bättre att hon faktiskt fick hitta en lämplig hankatt och get her freak on. Tydligen var det fel, hon är någon slags ras och ska väl inte para sig med vem som helst, men hon hade ju uppenbara behov och jag också (främst sömn). Sagt och gjort, när resten av familjen tittade åt ett annat håll öppnade jag altandörren. Kattungar kan jag hantera, men detta skamlösa – och, framför allt, högljudda – beteende var tvunget att få ett slut.
Tror ni det fick det?
Naturligtvis inte.
När jag var liten kan jag inte minnas att vi en enda gång släppte ut en katthona utan att den blev gravid. Min barndom är en enda oavbruten rad av kattungar i olika färger, former och utvecklingsstadier. Nu?
För ett par år sedan introducerade Jordbruksverket en ny regel. Den gör gällande att man som kattägare är skyldig att se till att ens katt inte förökar sig oplanerat – vilket i praktiken innebär att hankatter som går ute måste vara kastrerade. Detta verkar hela Måttsund tagit fasta på och det är väl i grund och botten bra att man följer regler.
Men nån kunde väl ha förbarmat sig över vår Sahara?
Till syvende og sidst föredrar jag ändå katten före de ofrivilliga celibatisterna. Hon går i alla fall att ha inomhus större delen av året.
Incelmännen gör sig bäst bakom lås och bom.