Tornedalen har i alla tider och på alla områden representerats av män. Det har inte minst gällt skrivandet. Det är männen som har skrivit Tornedalens historia och berättelserna med rötter i Tornedalen. Mona Mörtlunds intåg på den offentliga arenan är för mig otroligt glädjande och befriande. Äntligen en kvinna som berättar, föreläser, debatterar...
Jag känner stort systerskap med Mona Mörtlund. När jag läser dikterna i samlingen ”Mörtlunds Mona” så känner jag igen mig i nästan allt. Jag fick också veta att det är fult att skratta för mycket, att ingen ska komma och tro att hon är något och liksom Mona fann jag det något läskigt när mina anhöriga i likhet med Monas laestadianska farmor kramades på bönemöten när de aldrig kramades hemma.
Liksom för Mona är Tornedalen för mig vemod och tungsinne men också humor och glädje.
Budskapet att människan är skapt för arbete är väl känt för mig.
När jag läser Monas dikt om kompisen Eva som har mostrar på spännande fjärran platser som Nyköping och Oxelösund att åka och hälsa på medan hennes egna mostrar ”bor bara i Tuolluvaara och Korpilombolo” så tänker jag på när jag fick åka till min syster som hade flyttat till Malmberget. Mina föräldrar utgick ifrån att jag skulle vara lycklig över resan men för det första blev jag åksjuk i bilen och för det andra fanns det ingen August i Malmberget. August var min bästis hemma i Rovakka. Han var sådär 70 år äldre än jag men vi umgicks dagligen. Han var verkligen min bästis och jag undrar om inte jag var hans. Jag gick till honom med posten varje dag och varje dag sparkade han undan mattan över källarluckan, öppnade och fiskade upp en Pommac som vi sedan delade på. Jag minns hur kolsyrebubblorna kittlade näsan och hur himmelskt det smakade. Vi pratade om dagsaktuella saker i närområdet, om hur försenad drickabilen (som kom med Pommacen) varit, om hur någon som genomgått en operation tillfrisknat, om dagens abborrfångst, om händelser i stora världen som vi hört om på radio, om väder och vind... Vi lyssnade till klockans tickande och kattens spinnande. Hos August rådde en underbar frid och han hade alltid tid med mig, han lyssnade på mig och tog mig på allvar. Faktum är att August har en del i den rödstrumpa som bor i mig och som vågar upphäva sin röst. Han fick mig att tro att min röst är värd att lyssnas på. Tack August för det!
Av min mamma fick jag bland annat följande ord på vägen: Håll med männen så blir det inget bråk! Det rådet har jag aldrig följt. Såvida jag inte hållit med – männen.