Bengt Niska, Pajalas starke man, har helt sonika slagit ner pålarna utanför Northlands grindar för att tala till oss journalister. Han fräser ur sig ord som ”råkapitalister” och hotar med att dessa hemskingar riskerar att få hela bygden emot sig om de säger nej till räddningsplanen av krisdrabbade Northland.
Hela scenen fick mig att tänka på en berättelse jag fick höra, en historia om besvikelser, skeptisism, vunnet förtroende, hopp och kärlek.
Vi måste först förstå bilden. Ända sedan 50-talet har Pajala haft en nedåtgående trend, där arbetslöshet och utflyttning blivit ett normaltillstånd. En krisbygd bland många andra.
Så kommer några drömmare instövlande, amerikaner och diverse biologer från världens hörn, och börjar prata om en gruvbrytning som ska frälsa bygden från ondo och ge strålande tider.
I dag är Niclas Dahlström informationschef för Northland Resources. För några månader sedan berättade han för mig om sin allra första resa till Pajala. Det var 2008, han var nyanställd av Northland, och vid passagerarsidan hade han det dåvarande kommunalrådet Bengt Niska.
Man kan säga att de kände lite på varandra. Framför allt gissar jag att Niska kände på Dahlström för att få en känsla vad det var för typ.
Dahlström visades runt, fick se byggnader och områden, Laestadiusmuseet, Vittula och annat.
– Plötsligt bad han mig stanna bilen. Han pekade mot en rödmålad, sliten byggnad och sa: ”Daaaahlström, det där vill vi inte va´ med om nåt mer”.
Sedan blev det tyst. Dahlström väntade på en fortsättning, som inte kom. Men till slut ställde han frågan vad som var så speciellt med det röda huset.
– Vad har hänt där?
Niskas svar kom blixtsnabbt:
– Alldeles för lite.
Den röda byggnaden hade stått klar i slutet av 20-talet. Sedan kom världskrisen, eller ”griiiisen”, som Niska sa. Den kom från USA och var så stor att den tog sig ända till Pajala.
– Det kom inga spår till vår järnvägsstation...
I nästan hundra år har huset stått där som ett monument över en besvikelse. En tågstation utan räls.
Niclas Dahlström har hunnit fundera mycket över Pajala, dess befolkning och även dess själ. När jag nu ber honom minnas tillbaka till det där första mötet med Niska och vad kommunalrådet verkligen ville ha sagt svarar han:
– Pajalaborna öppnade famnen fort för oss. Vad han ville säga var: ”Kom gärna hit, försök gärna, men då ska ni göra det ända in i kaklet och lite till. Kom inte hit och småförsök. I så fall är ni inte vad vi vill ha.”
Sedan 2008 har Pajala och Northland blivit en djup vänskap. När Niska i veckan satte sig framför grinden var det bland annat för att manifestera just det stödet.
Och stödet är verkligen verkligt. Jag undrar till exempel hur många företag som får böner och stöd från en bygds församling. Förra veckan fick Dahlström nämligen ett mejl från Pajalas pastor Kaarlo Kult:
”Önskar Er Guds rika välsignelse i Era fortsatta förhandlingar om en god lösning! Med vårliga hälsningar! Kyrkoherden och flertalet i Pajala församling.”
Om det sedan var Gud, LKAB eller Anders Sundström som gav Northland en nödvändig hand låter jag vara osagt.
Företaget är åtminstone tillfälligt räddat.