En historia om tro hopp och förtroende

Jag tycker att bilden här ovanför är fantastisk – och vem vet, med tiden kanske den rent av blir historisk.

Foto:

Krönika2013-06-07 05:52
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Bengt Niska, Pajalas starke man, har helt sonika slagit ner pålarna utanför Northlands grindar för att tala till oss journalister. Han fräser ur sig ord som ”råkapitalister” och hotar med att dessa hemskingar riskerar att få hela bygden emot sig om de säger nej till räddningsplanen av krisdrabbade Northland.

Hela scenen fick mig att tänka på en berättelse jag fick höra, en historia om besvikelser, skeptisism, vunnet förtroende, hopp och kärlek.

Vi måste först förstå bilden. Ända sedan 50-talet har Pajala haft en nedåtgående trend, där arbetslöshet och utflyttning blivit ett normaltillstånd. En krisbygd bland många andra.

Så kommer några drömmare instövlande, amerikaner och diverse biologer från världens hörn, och börjar prata om en gruvbrytning som ska frälsa bygden från ondo och ge strålande tider.

I dag är Niclas Dahlström informationschef för Northland Resources. För några månader sedan berättade han för mig om sin allra första resa till Pajala. Det var 2008, han var nyanställd av Northland, och vid passagerarsidan hade han det dåvarande kommunalrådet Bengt Niska.

Man kan säga att de kände lite på varandra. Framför allt gissar jag att Niska kände på Dahlström för att få en känsla vad det var för typ.

Dahlström visades runt, fick se byggnader och områden, Laestadiusmuseet, Vittula och annat.

– Plötsligt bad han mig stanna bilen. Han pekade mot en rödmålad, sliten byggnad och sa: ”Daaaahlström, det där vill vi inte va´ med om nåt mer”.

Sedan blev det tyst. Dahlström väntade på en fortsättning, som inte kom. Men till slut ställde han frågan vad som var så speciellt med det röda huset.

– Vad har hänt där?

Niskas svar kom blixtsnabbt:

– Alldeles för lite.

Den röda byggnaden hade stått klar i slutet av 20-talet. Sedan kom världskrisen, eller ”griiiisen”, som Niska sa. Den kom från USA och var så stor att den tog sig ända till Pajala.

– Det kom inga spår till vår järnvägsstation...

I nästan hundra år har huset stått där som ett monument över en besvikelse. En tågstation utan räls.

Niclas Dahlström har hunnit fundera mycket över Pajala, dess befolkning och även dess själ. När jag nu ber honom minnas tillbaka till det där första mötet med Niska och vad kommunalrådet verkligen ville ha sagt svarar han:

– Pajalaborna öppnade famnen fort för oss. Vad han ville säga var: ”Kom gärna hit, försök gärna, men då ska ni göra det ända in i kaklet och lite till. Kom inte hit och småförsök. I så fall är ni inte vad vi vill ha.”

Sedan 2008 har Pajala och Northland blivit en djup vänskap. När Niska i veckan satte sig framför grinden var det bland annat för att manifestera just det stödet.

Och stödet är verkligen verkligt. Jag undrar till exempel hur många företag som får böner och stöd från en bygds församling. Förra veckan fick Dahlström nämligen ett mejl från Pajalas pastor Kaarlo Kult:

”Önskar Er Guds rika välsignelse i Era fortsatta förhandlingar om en god lösning! Med vårliga hälsningar! Kyrkoherden och flertalet i Pajala församling.”

Om det sedan var Gud, LKAB eller Anders Sundström som gav Northland en nödvändig hand låter jag vara osagt.

Företaget är åtminstone tillfälligt räddat.

Gladis

Nej, jag är inte skadeglad på något sätt, men jag tycker att det var hysteriskt roligt att Guinness rekordbok underkände Luleå kommuns Facebooktumme. Å andra sidan: allt handlar ju om publicitet och det är knappast en slump att det var kommunen som gick ut med att rekordet dissats.

Suris

Att Beatrice Ask nu går ut och säger att hon vill se en granskning av Quick-domarna gör mig bara beklämd. Ask har haft flera år på sig att visa lite politiskt mod. I stället borde socialdemokraten Morgan Johansson hyllas en smula. Han har länge krävt precis samma sak.

Har polisen hittat mer?

I tisdags intervjuade jag åklagare Ulrika Schönbeck angående mordet på Vatchareeya Bangsuan.

Det var en intressant intervju där framför allt ett svar har fastnat i minnet. Det var när jag ställde frågan om polisen nu söker mer bevis mot den häktade 22-åringen. Schönbeck svarade:

– Ja, man vill ju veta hela händelseförloppet. Och få svar på frågan varför.

Jag har funderat fram och tillbaka över det svaret och kan helt enkelt inte tolka det på något annat sätt än att polis och åklagare sitter på betydligt mer än man hittills gått ut med.

Man måste ha hittat mer än den blodfläck i en bil som hittills nämnts.

Kanske rent av mordvapen och mordplats.

Jag avvaktar med spänning – det viktiga är naturligtvis att mordet blir löst och att vi får svar på så många frågor som möjligt.

Och i sammanhanget ska naturligtvis nämnas att 22-åringen nekar till all form av brottslig gärning.

Det brinner i förorten

Husby brann. Tidigare har vi sett liknande scener från stadsdelar som Rosengård, Tensta, Gottsunda, Biskopsgården, Angered och Backa.

Jimmie Åkesson lägger skulden på invandringen, men om vi verkligen vill finna svaren på varför detta händer i vårt land finns det klokare personer att lyssna på. Som professor Ove Sernhede på Centrum för urbana studier.

I en lysande debattartikel i Svenska Dagbladet reder han ut vad som sker i Europa just nu, med en generation där stora delar fastnar i ett permanent utanförskap.

Han menar även att den höga arbetslösheten inte beror på konjunktur utan på struktur. Politik, med andra ord. Sverige har förändrats på grund av att politiker har velat ha det så. Vi vill ha en utslagning och ett utanförskap.

Därför brinner det i förorterna. Oavett vad Jimmie Åkesson vill tro.