Vägen till Turkiet var svår. Först åkte vi från Aleppo med en buss till Latakia och därifrån till Libanon. Det tog två dagar. I Libanon var det sopor på hög nästan överallt och de behandlade oss på ett dåligt sätt eftersom vi var flyktingar. Vi fick sova i bussen en natt med soplukten.
Sedan åkte vi till Turkiet på ett stort fartyg. Det tog 13 timmar. Vi hamnade i Mersin, sen åkte vi därifrån till Istanbul för att min farbror bor där med sin familj. Där fick jag arbeta med att packa te för att hjälpa min farbror att få in pengar. Jag jobbade svart, det var enda sättet att tjäna pengar. Vi jobbade 13-15 timmar per dag för att få 3000 kronor i slutet av månaden. Efter två månader orkade jag inte jobba längre. Då bestämde jag mig för att åka med en annan farbror till Europa för att det skulle kunna bli bättre för oss, även om det fanns en risk att dö.
Från Istanbul åkte vi till Izmir med buss. I bussen fick vi innesluta passet, mobilen och pengarna i större ballonger eller med plastpåsar och tejp. Detta för att de skulle flyta på vattnet om något skulle hända.
Från Izmir åkte vi till Grekland med en uppblåsbar båt som rymde 20 personer. Istället var vi 50. Det var män, kvinnor, barn och till och med en bebis. Alla var rädda, vi var mitt i Medelhavet, vatten kom in över båten. Jag kommer ihåg att jag var orolig för bebisen. Jag såg bilder från mitt liv passera framför mig. Turkisk kustbevakning kom längs vår båts sida för att ta oss, men de backade undan eftersom vi just hade kommit in på grekiskt vatten. Jag var glad för att de inte kunde göra någonting.
Vi var på en grekisk halvö, där fick vi frukt och vatten från Röda korset. Vi fick byta från våra blöta kläder. Vi fick promenera en timme till en polisstation där vi väntade på en buss till nästa stad. Jag kommer inte ihåg vad den staden hette men vi var tvungna att sova en natt på stadens gator. Jag var rädd och orolig, det var kallt ute, gatan var hård och jag kunde inte sova en blund.
På morgonen köpte vi biljetter för att åka fartyg till Aten. Från Aten åkte vi buss till Makedonien, sedan till Serbien med taxi. Vid Serbiens gräns fick vi promenera två timmar på en skogsväg för att komma till Kroatien. Vi åkte buss till Slovenien på natten, och sedan fick vi vänta med många andra flyktingar en och en halv dag när polisen ordnade med bussar åt oss, du kanske såg oss på tv?
Vi åkte buss till Österrike och sedan taxi till Tyskland. Vi fick sova två dagar i Tyskland i ett flyktingläger där fyra av dem vi hade åkt med stannade.
Jag och min farbror var inte överens, vi diskuterade om vi skulle stanna i Tyskland. Min farbror ville stanna och jag ville fortsätta till Sverige. Jag ville till Sverige för att jag hade hört mycket om hur de behandlar flyktingar, att det finns snälla människor överallt, att alla respekterar varandra, att jag skulle kunna fortsätta med min skola och att jag kan bli något. Sverige lät precis som mitt drömland.
Min farbror ringde till min far och sa att jag inte lyssnade på honom. Men då jag förklarade hur jag kände höll han med mig. Min far sa till min farbror att om han inte ville följa med till Sverige så skulle han låta mig åka själv. Min farbror valde att följa med mig till Sverige.
En polisman hjälpte oss att komma ut från flyktinglägret eftersom det var låst. Ute på gatan frågade vi om vägen till tågstationen men ingen svarade. Till slut hjälpte någon oss.
Vi köpte biljetter och åkte med tåget mot Danmark. Men före Danmarks gräns stoppades tåget. En flykting hade tagit en sittplats utan att betala och den tyska kvinnan som hade betalat för platsen ringde polisen. Polisen kom och tog alla flyktingar från tåget till ett annat flyktingläger nära Danmark. Där sov vi två dagar men jag glömde inte min dröm om Sverige.
Vi hoppade över stängslet vid flyktinglägret och tog oss till en hamn där vi åkte båt till Malmö. På båten kom det fram tre svenska män som introducerade oss till Sverige. De sa att vi var välkomna till Sverige, att det är ganska lugnt här och att vi skulle respektera landets lagar. Jag kände mig lättad, jag tänkte hur min framtid i Sverige skulle bli och jag kände mig bekväm.
Mitt svenska liv började i Råneå.