Det är en frihetskänsla jag inte känt sen morsfarsan för sista gången släppte taget om bladet på hockeyklubban och hela Björkskatans slingriga cykelvägsnät låg öppet för mig. Det har med tillhörande att göra, tror jag: att svischa fram genom stadsrummet, plinga på klockan, sträcka ut armen för vänstersväng, här ska jag fram. Jag kan ta mig vart jag vill i stan på under halvtimmen.
Det är förstås inte bara för cykeln jag känner att jag hör hit, men den får mig att tänka på tillhörande och på Norrbottens stora utmaning de närmaste åren: att dels få folk att bo kvar, dels få nytt folk att flytta upp och förälska sig. Även om jag inte vet exakt hur man skapar känslan jag talar om – av frihet, av att vara en del av något – tror jag den kan vara en nyckel.
Förutom cykeln spelar det för mig roll att jag på små och lite större sätt fått saker att hända där jag bor. Varje vecka går jag på möte med någon förening – mötena är sällan särskilt roliga, men så, i glimtar, blir det värt det. Ett rum fylls av förväntansfulla besökare. På en öppen scen läser någon upp text för allra första gången, nervösdarr i rösten. Trasmattorna från mitt flickrum rullas ut på en bänk och blir sittplatser för ett halvdussin queers jag inte känner. Med cykeln är det dessutom lättare att vara behjälplig: Jag kan cykla och hämta paltgrytan till soppkoket! Jag kan ta nyckeln till föreningslokalen! Jag kan slänga affischerna i cykelkorgen och tapetsera halva stan! Fastän det är i den gudsförgätna södern och hakor slår i golvet av minsta insugs-jo känner jag mig hemma.
Jag kände mig aldrig så hemma i Luleå som åren vi anordnade Musikens Makt. Inte så mycket för festivalen i sig, även om den var viktig för mig – men för att jag såg att jag kunde få något att hända i min hemstad. Titta, en filt mina händer rullat ut på stranden kan två främlingar sätta sig på. Titta, en entréportal vi med stor möda skruvat ihop står och lyser på Gültzau, det passerar människor igenom den nu.
När jag flyttade ner till Lund fick jag ingenting att hända. Jag hade inte heller någon cykel – eller jag hade en, en skruttig, rostig sak, men den kom bara till användning en enda gång. En tant skrek på mig för att jag genade över en trottoar, och jag cyklade aldrig igen. Ensamma, de där två åren i Lund. Liksom isolerade. Jag gick till skolan, jag gick hem. Jag var inte en del av något, och sen jag flyttade har jag aldrig längtat tillbaka.
Lösningen för Norrbotten är kanske inte att alla kommuner ska dela ut en cykel och ett festivalarrangörskap till varje invånare, men det är något med den kombon: att kunna röra sig fritt på en plats och sätta egna avtryck på den. Jag kan dra ihop en offentlig picknick, en spelning eller en uppläsning, jag kan måla på planken här, jag kan föreslå ett vandringsstråk, jag kan rita en bild som får pryda min skola, jag har platser i offentligheten där jag inte bara spelar roll som kund. Jag kan kanske inte dra ihop picknicken själv, men vi kan hjälpas åt. Och sen kan jag rulla hemåt, det är kvällssol och lite för kallt. Mötet börjar om tjugo minuter, men jag har cykeln, staden ligger öppen för mig.