Den ena kallades Ploy av de som stod henne nära. Hon finns inte i livet längre.
Den andra säger att han är oskyldig. Han riskerar att få sitta en stor del av sitt liv i fängelse.
I flera månader har vi uteslutande kallat honom för 22-åringen. Han har i det närmaste förvandlats till en mytisk figur bortom all räckhåll, misstänkt för ett fullständigt avskyvärt brott: att ha knivmördat och därefter styckat sin kompis.
Under dessa månader har vi fått fragmentariska bilder av honom. Som att han lider av Aspergers och ADD, att han haft en fascination för militärer och vapen, att han flera gånger har sökt till militärutbildning men fått avslag.
Ibland har vi fått veta av advokat Bo Forssberg att 22-åringen inte mår bra, men att han tycker att det ska bli skönt att allt tar slut.
Men det har bara varit små bilder. Och dessa bilder har aldrig räckt för att skapa en person.
Nu satt han plötsligt där, bara några meter ifrån mig, och tittade under lugg på den journalisthop som formligen vällde in i Piteå tingsrätt.
Bo Forssberg har försökt att förbereda honom på vad som väntat och på det enorma intressent kring rättegången. Nu fick han se det i form av tv-kameror, smattrande stillbildskameror, journalister som skyndade sig för de bästa platserna och alla de nyfikna som köat i över en timme i kylan utanför rättssalen för att få en chans att komma in.
Såg han rädd och skakad ut? Nej, knappast. Snarare blyg och förnärmad.
Det första jag lade märke till var att han hade låtit håret växa under sin tid som häktad. I övrigt fanns inget som stack ut. Han bar en snygg blågrå tröja och ett bohemiskt litet skägg som så många i den åldern har.
Så vem är han, 22-åringen, som ser så vanlig ut?
En bestialisk mördare – eller en fullständigt oskyldig person som hamnat mitt i en mardröm?
Vilken bild kommer tingsrätten välja att se?
Det är faktiskt precis vad den här rättegången till stor del kommer att handla om.
Vad väljer rätten att se – och hur väljer rätten att tolka det den ser? De hårda tekniska bevisen? 22-åringens minst sagt märklig beteende efter mordet? Alla indicier, stora som små, som formligen schyfflas fram av åklagarna?
Själv försökte jag att tolka 22-åringen nu när jag till sist fick se honom. Vilket inte var lätt, eftersom han inte sa ett enda ord under den första rättegångsdagen.
Men jag iakttog honom så noga jag kunde och försökte tyda kroppsspråk och beteende.
Den mesta tiden såg han tämligen oberörd ut, vilket givetvis också går att tolka åt olika håll. Vid ett par gånger gäspade han och ibland såg det ut som om han nästan nyfiket följde åklagarnas redogörelse.
Men två gånger valde han att konsekvent titta rakt ner i bordsskivan. Det var när åklagarna Ulrika Schönbeck och Anna Bergström visade bilder från ödehuset där Vatchareeyas båda ben hittades, samt då filmdukarna fylldes av en karta över hur knivhuggen var placerade. 22-åringen ville inte se.
Men vad var det jag såg?
Omöjligt att gissa, för oavsett om han är skyldig eller inte är en stark reaktion fullt naturlig.
Det här var alltså åklagarnas dag som helt och hållet ägnades åt en så kallad sakframställan. Schönbeck och Bergström berättade i sammanfattning vad deras åtal bygger på och för oss som läst förundersökningen om och om igen var det egentligen inga överraskningar.
Det som gjorde störst intryck på mig var i stället när Schönbeck berättade om människan Vatchareeya Bangsuan. En ung tjej som kom från Thailand till Sverige som tioåring, som älskade karate och som av de som kände henne väl kallades för Ploy.
– Vi kommer från och med nu genomgående att benämna henne Ploy, på föräldrarnas uttryckliga önskemål, sa Schönbeck.
Ploy slutade sitt liv på värsta tänkbara sätt och jag kände enbart tacksamhet över att bilderna av hennes kvarlevor som visades i rättegången var kraftigt maskerade.
Jag är inte säker på att jag hade klarat av att se dem.
Klockan närmade sig lunch. Och precis då vi alla förberedde oss på en lång faktafylld eftermiddag slog Ulrika Schönbeck plötsligt ihop sina papper och sa:
– Det var allt.
Ett sorl spred sig snabbt. "Var det verkligen allt?".
Det kändes tunnare än väntat och Anna Bergström lät pressad då hon omringad av journalister sa:
– Vi har det vi har. Och vi hoppas att det räcker för en fällande dom.
Advokat Forssberg såg däremot nöjd ut:
– Nu har åklagarna lagt fram sitt. Nu ska vi visa på bristerna under vår framställan.
Han vände sig till och med till sportens språk för att tydliggöra att utgången inte alls är given.
– Åklagarna leder efter den första perioden. Men det återstår två.
Under dessa "perioder" kommer bilderna av Ploy och den vi kallar för 22-åringen att bli allt mer tydliga.
Men hela vägen fram till svaren lär vi aldrig komma.
Alla de svar som 22-åringen antingen sitter på eller inte.