Det kan vara snubbar som bär sina gymväskor som om de vore verktygslådor, unga kvinnor som per automatik börjar hata sin hemstad efter gymnasiet eller personer som sörjer kändisars dödsfall lika mycket som familjemedlemmars.
Mycket av detta händer hela tiden och det är tyvärr inte mycket jag kan göra åt det. Förutom att håna dem, alltså. Det sistnämnda fick jag genomlida särskilt mycket under sommaren 2009.
Jag befann mig i New York när världsnyheten om Michael Jacksons död slog ned som en bomb. Kungen av pop fanns inte längre och en hel värld befann sig i chocktillstånd. Tja, nästan i alla fall.
Flera vänner och bekanta hörde av sig till mig. De undrade hur Michael Jacksons bortgång togs emot i New York. Är det upprorstillstånd på gatorna? Fungerar samhället över huvud taget?
De satt hemma i Sverige och var förkrossade. Jag var på plats i händelsernas centrum – men totalt obrydd.
”De låtsas bara. Det finns inte en chans att de är ledsna på riktigt”, tänkte jag för mig själv.
Berättelsen ovan får mig eventuellt att framstå som en känslokall robot.
Men förra helgen fick jag uppleva något som förändrade allt. Det skakade min värld i sina grundvalar och blev ett paradigmskifte.
Min stora idol. Mannen som fick mig att älska idrotten som hela mitt liv snurrar runt hade omkommit i en helikopterolycka.
NBA-legendaren och Los Angeles Lakers-ikonen Kobe Bryant, 41, och hans 13-åriga dotter Gianna hade dött. Ingen av de nio passagerarna ombord på helikoptern överlevde.
När jag blev varse om detta så högg det till i magen. En cocktail av känslor sköljde över mig och det var som att all tyngd i världen lastades på mina axlar och pressade mig ned mot golvet.
Först reagerade jag som alla andra. Letade vägar att falsifiera nyheten, ifrågasatte källan, blev arg, tom och till slut ledsen.
En person som jag aldrig träffat, pratat med eller ens sett på 100 meters avstånd i verkliga livet hade dött. Men ändå reagerade jag precis som människorna jag brukade håna.
Kobe Bryant var en basketspelare. En världskändis. Men han var otroligt mycket mer än det.
Han var en idol för en hel generation, en inspiration för miljoner och någon som åtminstone jag ville identifiera mig med.
Jag ska inte säga att han är den främste basketspelaren genom alla tider – för det är han inte. Även om jag hemskt gärna önskar att det vore så.
Nej, det som stod ut med Kobe Bryant som idrottsman var hans vinnarskalle, whatever it takes-mentalitet och framför allt hans enorma arbetsmoral.
Historierna om Kobes maniska inställning till träning och förberedelse är nästan fler än antalet karriärpoäng han gjorde under sina 20 säsonger med Los Angeles Lakers. (33 643 poäng, för övrigt).
Han hade en kärringen mot strömmen-attityd som tilltalade mig. Glöden i hans ögon när allting gick åt helvete, känslan av att han var en anti-hjälte och det gigantiska självförtroendet.
Det var det jag älskade med honom. Kanske för att jag själv saknar precis dessa egenskaper.
Hela Kobe Bryants person och uppenbarelse kan sammanfattas i några ord han själv yttrade i dokumentären ”Kobe Bryant’s Muse”.
”Jag hade hellre satt 0 av 30 skott än 0 av 9. 0 av 9 innebär att du har förlorat mot dig själv. Du har psykat dig själv ur matchen”, sa han.
Det är precis det som fick miljontals av människor att älska honom. Och kanske lika många att hata honom under hans aktiva karriär.
Men oavsett om du var med honom eller emot honom under åren som NBA-aktiv så lovar jag att hela basketvärlden, och många fler, har omtumlats av och sörjer Kobe Bryants död.
Det här är min hyllning och mitt avsked till en människa jag aldrig träffat. Men också min ursäkt till alla er som förlorat era idoler.