Sakta klev jag av flygplanet. Det var halt på landningsbanan. Med nervösa steg promenerade jag in på Luleå airport och när jag väntade på mina väskor snurrade frågan i huvdet: "Vad har jag gett mig in på? Vad har jag gett mig in på?"
Som den inbitna östgöte jag är hade jag aldrig varit såhär långt norrut. En gång hade jag tagit mig till Umeå, då via ett chartrat flygplan tillsammans med ishockeylaget Vita Hästen. Den gången som ett tioårigt Rickard Rauge-fan när Björklöven besegrades med 3–1.
Nu stod jag här, en iskall januaridag 2009, i Luleå. Med ett fast jobb på en för mig ganska okänd lokaltidning vid namn NSD. Nervös som Therese Johaug inför en stafettspurt mot Stina Nilsson.
Jag skulle jobba på sportredaktionen. En väldigt rolig uppgift, men svår. Jag kan inte skryta med att jag hade någon vidare koll på lagen och idrottarna här uppe och minns min förvirring när fick i uppdrag att göra ett förhands på Alvik. Vad skulle jag göra för lokal vinkel på ett basketlag från Stockholm?
Sakta men säkert kom jag dock in i det. Tack vare fantastiska kollegor, magiska arbetsuppgifter och fina läsare.
Så när jag nu skriver den här krönikan är det med en känsla av vemod. För den är ett avsked.
Jag hade som mål när jag flyttade upp den där snorkalla vintern för tio år sedan att grisa mig igenom ett år, för då skulle jag ha garanterad A-kassa. Föga anade jag då att Luleå skulle bli mitt hem, NSD min identitet och mina kollegor min familj.
Men nu är det över, i alla fall för denna gång. På måndag börjar en ny utmaning för mig, denna gång på P4 Norrbotten.
Här och nu vill dock jag lägga all min fokus på NSD – och de tio magiska år jag fick på en av Sveriges bästa sportredaktioner.
Jag tror i ärlighetens namn inte att det finns något bättre län i Sverige än Norrbotten om man vill jobba med sportjournalistik. Här finns allt. Basket, hockey, fotboll, längdskidor, skidskytte, alpint, handboll, innebandy, skotercross, skidorientering, brottning... You name it. Här finns sammansvetsade lag som Piteå IF och folkkära profiler som Hanna Öberg. Här finns ikoner som Börje Salming och OS-medaljörer som Sofia Mattsson.
Jag har fått uppleva massor av magiska ögonblick under min tid som NSD-journalist. Charlotte Kallas VM-guld i Falun är ett. Luleå Baskets första SM-guld ett annat. Piteå IF:s guldmatch, IFK Luleås avancemang till division ett, Johan Olssons femmilsguld i Val di Fiemme, SDHL-publikrekord i Coop Norrbotten arena – de är alla oslagbara minnen.
Men jag har också blivit utskälld av Per Ledin, fått nobben av Anna Barthold och tvingats be om ursäkt till Marcus Hellner efter en tveksam rubrik. Lik förbannat händelser som jag har cashat in på erfarenhetskontot.
Ändå är det inte bara spelarna, åkarna och de stora sportprofilerna som gjort min tid på NSD så speciell. Inte heller är allt mina kollegors förtjänst, de som har blivit vänner för livet.
Det är faktiskt publiken här uppe, den så vansinningt engagerade, som har betytt nästan mest. Då syftar jag alltså på er, kära läsare. Ni som går på alla matcher, följer alla lopp och som kräver en viss typ av rapportering.
Tack för alla mail, telefonsamtal och handskrivna brev, arga som glada. Tack för hejarop, uppmaningar och uppläxningar. Utan dem hade jag inte varit den journalist, och människa, som jag är i dag.
Tack också till dig, käre farbror, som så många gånger ringt till NSD-sporten genom åren och sagt: "Jaså, är det du värdinnan. Jag tror nog inte att du kan hjälpa mig. Har du någon man där?".
Tro det eller ej, men du fick mig alltid att le.
Nu tackar värdinnan för sig.
På återseende.