Vi sitter i bilen på väg hem från dansen eller basketen eller fotbollen, mamma slår på blinkers för att svänga in på Snövägen och säger att hon hört ett föredrag om ätstörningar. Hon säger att när föreläsaren beskrev vilken sorts flickor som brukar drabbas lät det bekant. “Det verkar så konstigt att du inte fått någon ätstörning än ... och så slog det mig att du ju har börjat vara ganska länge i badrummet.” Sen skrattar hon till, halvvägs mellan skämt och oro. Jag säger ingenting.
Varför är jag så länge i badrummet?
Parkerad på toalettstolen med en pincett från nedersta hyllan i badrumsskåpet. Håret som börjat slå sig fram på kroppen är av en annan sort än det jag är van vid. Ibland bryts strået när jag fått fatt i det, eller så svullnar huden runt hårsäcken och slukar det jag var ute efter. Då hämtar jag fler instrument: en nagelsax med spetsiga ändar och en säkerhetsnål. Pillar, lirkar, drar.
Det heter trikotillomani, eller i översättning: hårryckargalenskap.
Redan där i badrummet visste jag att det finns ett visst antal lämpliga sätt för en flicka att uttrycka sitt självhat, och därför också att jag var grotesk. Andra flickor slutade äta, utövade kontroll; jag utövade motsatsen, kunde inte sluta, var galen, var matadoren i Tjuren Ferdinand.
Vad jag i dag vet om trik: det är ett tvångssyndrom som innebär att någon rycker hår från kroppen i större utsträckning än vad som kan anses normalt. Nio av tio hårryckare är kvinnor (den tionde är, kantänkas, matadoren i Ferdinand). Oftast rycker de från hårbotten, men ögonbryn, fransar, könshår, armar och ben förekommer också. Ibland är det en fas i barndomen men för de som börjar rycka i puberteten, och kanske får frågor från mammor i bilar på väg hem från någon träning, är tillståndet ofta kroniskt.
Vad jag i dag vet om trik: Nästan ingenting. Det är en ordlös klump, en fängelsehåla längst in. Det tog många år i terapi innan jag ens vågade erkänna för min psykolog vad jag höll på med, och det är inte som att kulturen kryllar av stärkande porträtt av hårryckare att spegla sig i.
Det finns över huvud taget ganska få texter om trik som inte fnissar åt det eller betonar beteendets obegriplighet. När jag själv letar förklaringar dras jag i stället till texter om ätstörningar. Filosofen Susan Bordo beskriver till exempel anorexi som en logisk konsekvens av en patriarkal kultur och åtminstone delvis ett omedvetet feministiskt uppror.
Hår är laddat med könade betydelser oavsett var på kroppen det dyker upp. Att använda en pincett för att avlägsna valda delar är inte i sig förknippat med galenskap för en tonårsflicka, precis som kontroll och begränsning av matintag i någon mån behandlas som en naturlig del av kvinnoskap. Kanske är det inte så konstigt att en tolvåring som precis börjat inse vad det innebär att bli kvinna löper amok med ett av få verktyg hon har till hands. Ryckandet är väl knappast feministiskt, men att försöka förstå beteendet har gjort det lättare att stå ut med att det finns.
Jag har svårt att avsluta den här texten. Är hela tiden på väg att radera alltihop, tystna av skam. Sedan påminner jag mig själv om att jag inte ens är den första svenska krönikören som kommer ut som kronisk hårryckargalning; Hanna Hellquist gjorde det redan 2011. Så jag låter orden stå kvar, som en flaskpost genom tiden till den där skamfyllda tolvåringen och hennes pincett: Det finns vuxna kvinnor med riktiga jobb och med liv de trivs i som också håller på som du. Du är varken så ensam eller så galen som du tror.