Det händer inte ofta att en tvist om äganderätt och brukarrätt till en fastighet med nästan hundraprocentig sannolikhet kommer avgöras av Högsta Domstolen. Vi skulle kunna tro att det rörde sig om uppförandet av Nobelhuset, granne med Kungliga Slottet. Istället är det fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:1 som står i fokus. Debattens vågor går lika höga, trots att fastigheten ligger mer än hundra mil från mediesveriges mitt.
Jägare och fiskare ställs mot en samebys renskötselrättighet, i områden som idag kallas ”ovan odlingsgränsen”. En juridisk fråga med ett kraftfullt politiskt innehåll, där argumentationen vilar på historisk grund.
Girjas sameby har stämt Staten och kräver att renägarna i samebyn ska ha ensamrätt till småviltsjakt och fiske i hela området. Vinner samebyn kommer det kraftfullt att påverka förutsättningarna för renskötare och för fiskare eller jägare.
Inlagorna från de bägge sidorna är fascinerande läsning. Argumenten är ovanliga för ett civilmål, eftersom de hämtar kraft från internationell debatt om urfolk, med argument om markägande. Detta trots att ägandet denna gång inte är i fokus från samiskt perspektiv. Den frågan är avgjord principiellt i och med Högsta Domstolens dom i det så kallade Skattefjällsmålet från 1981.
Med en spännvidd på mer än tusen år och en bredd i argumentationen från politisk argumentation kring hur Sverige har behandlat urfolk ska nu Hovrätten avgöra om samebyn har ensamrätt till jakt och fiske. Debatten är hård, men handlar tyvärr inte särskilt mycket om det som är effekterna av ett domslut. Istället kommer extremsidorna fram. Debattörer dyker upp som ifrågasätter rennäringslagens bestämmelser om att det är en samisk rättighet att bedriva renskötsel. Från andra framförs en bild om kolonisering som hämtar sin kraft från amerikansk och australiensisk historia, som de försöker pressa in det i historien om norra Skandinavien. Bägge resonemangen haltar naturligtvis, och skapar bara polarisering. Debatten har dessutom kommit att handla om övergrepp som skett i landet under framförallt de senaste 150 åren.
Det domslut som slutligen kommer att äga laga kraft handlar inte om det som nu debatteras: ett avgörande om fastigheterna ovan odlingsgränsen de-facto ska tillhöra den svenska staten eller respektive sameby som kan visa sedvanerätt. Domslutet kommer att avgöra om det ska införas en ensamrätt på all jakt och fiske inom samebyns område, med historisk hänvisning till att samisk renskötel varit den enda verksamheten i hela området och en alternativ tolkning av brukarrättigheterna som stadgas i Rennäringslagen. De som påverkas är därmed de samer som är renskötande medlemmar i samebyn å ena sidan och alla jägare och fiskare som finns i området -oavsett om de har samisk härkomst eller inte.
Staten står som ägare till marken, medan samebyn har en långt gående brukarrätt i området. Om den slutliga domen slår fast att samebyns tydliga rätt till jakt och fiske också utgör en ensamrätt, öppnar det för en helt annorlunda verklighet för människorna som lever häruppe. Då måste staten ersätta intrånget med samma principer som markägare får för intrång med vägar eller elledningar. Det handlar om det som på juridiskt språk kallas att expropriera.
Alternativet att stänga av småviltjägare och fiskare från fjällen inskränker möjligheterna människor som verkar häruppe och ökar motsättningarna på ett orimligt sätt. Det förstärker bara motsättningar och leder knappast till utveckling. Knappast ens för medlemmarna i samebyn.