Jag mimar när jag läser, bänder tungan runt de obekanta orden och de jag vagt känner igen. Testar olika tjocknad på L:en och försöker minnas gammelmormors ä-färgade A:n.
I förordet till den ordbok över Malåmålet som jag bläddrar i skriver Mandor Näslund att “varje beskrivning av ett språk vare sig det gäller vokabulär eller grammatik innebär ju att man stoppar språket mitt i dess rörelse.” Hans ordbok är därför “en stillbild av hur målet en gång var och indirekt även en bild av den värld som det existerade i.”
Att språket hela tiden rör på sig är kanske extra tydligt under ett så här omvälvande år, och visst måste det gå att utläsa något om världen ur det. Vid sidan om dialektbänglet provar jag därför att hejda mitt eget språk i farten och producera en mycket liten stillbild av pandemins 2020. Nedan följer ett litet utdrag:
Rona (substantiv/interjektion). Det här virussmeknamnet har blivit en sorts ödemarkstillägg. Rätt vad det är, när samtalet når ett ögonblicks stiltje eller efter en harkling, säger någon: rona. Ibland liknar det en hälsningsfras, andra gånger ett utrop eller en suck. Kanske liknar vårt ronande Astrid Lindgrens sätt att inleda telefonsamtal med “Döden, döden” – vi röjer undan det alla ändå tänker på för att möjliggöra andra samtal.
Kartärn (subst.). Dagen efter Sveriges första coronadödsfall höll vloggkändisen Margaux Dietz en frågestund om covid-19 på sin Instagram och fick den otroliga frågan “Vad är kartärn fattade inte”. I samma frågestund rådde hon följarna att tvätta händerna två gånger om dagen och svarade på om simhallar skulle stänga. Jag vet inte om någon skugga ska falla på henne – hon förklarade efter bästa förmåga vad som menas med karantän – men för mig är det en slående bild av medieklimatet.
Bubbla (subst./verb). Häromveckan kvalade Sverige till basket-EM i en smittfri bubbla på Kreta, och i somras rev NBA av ett helt slutspel i en bubbla. Som ensamhushåll förhandlar jag med mig själv om vilka nära vänner jag kan bubbla med, alltså träffa så länge vi är symtomfria i ett försök att hålla andravågsångesten borta.
Afterski (adjektiv). Efter att stockholmare festat runt i fjällen på sport- och påsklov blev begreppet “afterski” ungefär synonymt med “coronaorimligt” i min bekantskapskrets. Vi kunde gå förbi olika kaféer för att bedöma var det är minst afterski att avnjuta en kaffe, eller fråga en vän om det vore afterski att ta en öl i kvällssolen. Begreppet fasades dock ut när den andra smittvågen sköljde in och klargjorde att det mesta tyvärr är afterski just nu.
Domedagsskrolla (verb). Begreppet “doomscrolling” har funnits på engelska i ett par år och innebär att skrolla sig allt djupare ner i informationsflödet, främst bland deppiga eller skrämmande nyheter. Föga förvånande har 2020 blivit domedagsskrollandets år. Varje dag börjar och slutar på samma sätt: blicken fastlåst vid skärmen, skrollfingret igång och katastroftankarna skenande. Min personliga skrolltopp kan ha nåtts under USA-valet; därefter ser jag tecken på att skärmtidskurvan börjat plana ut. En riskfaktor är dock att skrollandet är en av få aktiviteter som aldrig blir afterski.
Det är inte en lika omfattande stillbild av världen som Mandor Näslunds 7 500 malåbondska ord. Men till skillnad från ordboken är det här en lista jag hoppas få förpassa till historien – eller sätta i evig kartärn – mycket snart.