Har jag närt en vegetarian vid mitt bröst?Har jag ? som är uppvuxen på renkött allena ? fått ett barn som vill leva på kikärtor allena?
Har jag- som fick lära mig av gamlingarna att grönsaker är gräs ? fått ett barn som hellre äter morotsbiffar än en blodig biff?
Kostcirkeln kom aldrig till barndomens Mertajärvi, men vi kände visserligen till morötter. En gång fanns persilja i lanthandeln, men den var alldeles ledsen och hängig och vattning. Vi hade hört att det fanns något som hette vegetarian, men hade aldrig mött någon.Det var diffust. Overkligt. Någon-som-icke-äta-renkött.
En vegetarian i familjen? Nästan som att få Victoria som svägerska. Nästan helt omöjligt, på riktigt, men en millimikroskopisk osannolik sannolik chans finns det ju, om man vrider och vänder och tänjer på tanken. En vegetarian som avkomma, en ny värld som jag kan exakt ingenting om. Hur göra? Hur agera? Jag funderar. Och ni kanske undrar, varför då, dessa gröna tankar? Ja, låt mig berätta.
Vi äter kyckling och tre-åringen blir förfärad när han inser att det är kyckling som i Levande Fågel. Eller rättare sagt: Före Detta Levande Fågel. Numera väldigt dött Fågelfä. Han springer till leksaksrummet och hämtar en plastkyckling, sätter plastkycklingen på köksbordet, samtidigt som han säger med pipig kycklingröst ?inte äta mig, inte äta mig?.Blicken på oss andra i familjen är uppfodrande. Vad är vi för ena? Dödomaner eller kycklinghumaner? Vi tuggar på med blicken på tallriken och inte på platskycklingen som intensivt sörjer sina kamrater. Som sörjer sin broder och moder. Sonen lägger armarna i kors och stänger munnen. Här. Ätas. Icke. Han är kycklinghuman.
Det var i somras det började, förstår ni. Då var han en parvel på två och ett halvt år. Jag förklarade att de musslor som inte stänger skalet om sig när man knackade på det var döda och därmed inte lämpliga för kokning. Det var det värsta sonen varit med om. Koka levande djur! Jag kan förstå honom. Har man oförstört hjärta så har man. Jag kokade musslorna och åt utan minsta skam, men sonen. Han vägrade. Här. Ätas Icke. Bröd är också föda. Och väldigt odöd föda dessutom. Musselhuman.
Han blev sur på mormor häromdagen. Hon tog fram stora älgsteken för söndagsmaten och berättade i förbigående vem som var Herr Älgs bödel. Sonen tyckte det var hemskt, och sprang runt i köket och lekte älg, samtidigt som han skrek ? Inte skjuta mig, inte skjuta mig?. Det kändes dramatiskt. Sonen stängde munnen vid köksbordet. Här. Ätas. Icke. Älghuman.Samma när det var kotletter och jag berättade att det var från en ren. Sonen stirrade rakt fram, sa ?stackars ren? och la tillbaka kotletten på tallriken. Potatis duga gott, köttbarbariet lämnade han åt oss andra, som tuggar dött utan eftertanke. Renhuman.Sonens argument: Vi dödar för att äta, fast vi kan äta annat. Mitt argument: Har inga. Kommer inte på några. Noll ? ett till sonen.
Lina bloggar: www.nsd.se/blogg
Döda djur ? nej tack
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Har jag närt en vegetarian vid mitt bröst?
Har jag ? som är uppvuxen på renkött allena ? fått ett barn som vill leva på kikärtor allena?
Har jag- som fick lära mig av gamlingarna att grönsaker är gräs ? fått ett barn som hellre äter morotsbiffar än en blodig biff?
Kostcirkeln kom aldrig till barndomens Mertajärvi, men vi kände visserligen till morötter. En gång fanns persilja i lanthandeln, men den var alldeles ledsen och hängig och vattning. Vi hade hört att det fanns något som hette vegetarian, men hade aldrig mött någon.
Det var diffust. Overkligt. Någon-som-icke-äta-renkött.
En vegetarian i familjen? Nästan som att få Victoria som svägerska. Nästan helt omöjligt, på riktigt, men en millimikroskopisk osannolik sannolik chans finns det ju, om man vrider och vänder och tänjer på tanken.
En vegetarian som avkomma, en ny värld som jag kan exakt ingenting om. Hur göra? Hur agera? Jag funderar. Och ni kanske undrar, varför då, dessa gröna tankar?
Ja, låt mig berätta.
Vi äter kyckling och tre-åringen blir förfärad när han inser att det är kyckling som i Levande Fågel. Eller rättare sagt: Före Detta Levande Fågel. Numera väldigt dött Fågelfä.
Han springer till leksaksrummet och hämtar en plastkyckling, sätter plastkycklingen på köksbordet, samtidigt som han säger med pipig kycklingröst ?inte äta mig, inte äta mig?.
Blicken på oss andra i familjen är uppfodrande. Vad är vi för ena? Dödomaner eller kycklinghumaner? Vi tuggar på med blicken på tallriken och inte på platskycklingen som intensivt sörjer sina kamrater. Som sörjer sin broder och moder. Sonen lägger armarna i kors och stänger munnen.
Här. Ätas. Icke. Han är kycklinghuman.
Det var i somras det började, förstår ni. Då var han en parvel på två och ett halvt år. Jag förklarade att de musslor som inte stänger skalet om sig när man knackade på det var döda och därmed inte lämpliga för kokning. Det var det värsta sonen varit med om. Koka levande djur! Jag kan förstå honom. Har man oförstört hjärta så har man. Jag kokade musslorna och åt utan minsta skam, men sonen. Han vägrade. Här. Ätas Icke. Bröd är också föda. Och väldigt odöd föda dessutom. Musselhuman.
Han blev sur på mormor häromdagen. Hon tog fram stora älgsteken för söndagsmaten och berättade i förbigående vem som var Herr Älgs bödel. Sonen tyckte det var hemskt, och sprang runt i köket och lekte älg, samtidigt som han skrek ? Inte skjuta mig, inte skjuta mig?. Det kändes dramatiskt. Sonen stängde munnen vid köksbordet. Här. Ätas. Icke. Älghuman.
Samma när det var kotletter och jag berättade att det var från en ren. Sonen stirrade rakt fram, sa ?stackars ren? och la tillbaka kotletten på tallriken. Potatis duga gott, köttbarbariet lämnade han åt oss andra, som tuggar dött utan eftertanke. Renhuman.
Sonens argument: Vi dödar för att äta, fast vi kan äta annat.
Mitt argument: Har inga. Kommer inte på några. Noll ? ett till sonen.
Lina bloggar: www.nsd.se/blogg