När jag läste miljövård på universitetet, fick jag lära mig att dioxin var det farligaste gift som mänskligheten hade "uppfunnit", eller oavsiktligt konstruerat. Det var med andra ord ett livsfarligt avfall på den moderna människans allt smutsigare altare.
Även om det är länge sedan jag läste betygen minns jag det mesta. På den tiden pratade vi mest om dioxiner i vatten. Numera står det klart att föroreningarna sprids via luften som partiklar och genom urlakning i mark och vatten. Dioxin binds hårt till organiskt material, som exempelvis förmultnande växtdelar, spån mm.
Gruppen stabila organiska ämnen är, tillsammans med övergödningen (syrebrist), de i särklass största hoten mot våra hav. Farligast av alla stabila organiska ämnen är de som innehåller klor och brom. DDT, PCB och dioxiner har under många år varit centrum för den globala miljödebatten. Dessa ämnen bryts ner mycket långsamt, ibland inte alls och sprids över hela världen. Gemensamt för dioxinerna är de alla har en likartad kemisk struktur och innehåller mycket klor. Om gruppen PCB kan sägas att de har en likartad kemisk uppbyggnad som dioxin och innehåller mycket klor.
Grundproblemet med dioxiner är att de inte syns, att de är fettlösliga och att de ackumuleras (lagras) i biologiskt material som vävnader etc. Koncentrationerna av dioxiner ökar i kalla områden, där en anledning är att nedbrytningen är sämre/långsammare. Den upptäckten gjordes när forskare fann allt för höga doser i eskimåkvinnors bröstmjölk. Stabila organiska ämnen är starkt cancerogena, där dioxinerna är den verkliga farsoten, en dold miljökatastrof med svårgreppbara följder.
Vi får bland annat i oss dioxiner genom fettrik kost och animaliska produkter som fet fisk. I förlängningen kan dioxiner ge försämrat immunförsvar, störningar i reproduktionssystemet och cancertumörer. Dioxiner lagras sålunda i våra kroppar och halveringstiden kan vara så lång som 20 år.
Riktigt otrevligt blir det vid graviditet, eftersom gifterna förs över till fostret och därefter via modersmjölken. En allvarlig konsekvens i befruktningsprocessen kan vara missfall.
Det mest aktuella exemplet på dioxinförgiftningar är djurhållningsindustrin i Tyskland, där boskapen fick i sig dioxiner via fodret.
Det finns många källor till hur dioxiner har uppkommit. Mest påtagliga är naturligtvis kemikalieanvändningen. Förbränningsprocesser (avfall etc), gamla avfallsupplag (deponier), blekning av pappersmassa, järn- och metallindustrier och skogsindustrier är några andra ofrivilliga producenter av dioxiner.
Numera försöker vi att hålla koll på dioxinerna och många förlopp har förbättrats. Bland annat har klorblekning av pappersmassa upphört.
När jag tänker på vilket enormt hot dioxiner och PCB har blivit, trots att vi inte har framkallat eländet med flit, finns det frågeställningar och beslut jag inte begriper. Ett sådant praktfiasko är dispensförfarandet med den östersjölevande laxen. Hur kunde det vara möjligt att regering och riksdag en gång beslutade att svenskar och finnar fick undantag från lag, det vill säga, vi fick dispens för fortsatt kommersiellt användande av den dioxinproppade laxen?
Här har någon/några satt krokben på förnuftet. Jag har en känsla av att de ekonomiska skälen har fått gå före ekologiska och biologiska självklarheter.
Debatten har också fått kraftig slagsida, eftersom röster har höjts att dioxinerna är på väg att försvinna, att laxen numera är renare än förr, att dioxiner är ett påhitt från myndigheter för att få bort yrkes- deltidsyrkesfisket? Samma visa gick när fisksjukdomen M-74 uppdagades. Även den gången höjdes röster att det var ett påhitt från myndigheter?
Nu diskuteras ett kommande förbud och då lär inte vara sig svenskar eller finnar komma undan. Laxen står i blickfånget, men också andra feta fiskar som sill och strömming. Detta är definitivt en skrevpark mot mänskligheten, en skymf mot vår omvärld, mot oss själva och mot framtidens barn.
Tragiskt är också att vi numera gärna använder dioxinhotet som slagträ i debatten, gällande det nödvändiga skyddet för östersjölaxen. För mig är det helt ok att använda dioxinet som förevändning att inte äta laxen, eller att inte använda mängdfångande redskap. Däremot hade jag gärna sett att vi hade kunnat föra meningsutbytet om laxens överlevnad utan dioxin, detta djävulens sattyg.