Jessica Rosengren: Det var inte så här min schlagerdröm skulle se ut

I kväll är det tidernas schlagerfest i violinisten Alexander Rybaks hemmatrakter Oslo. Azerbajdzjan, Armenien och Danmark kommer att vara där. Men inte vi.
För första gången sedan 1958 missar Sverige en Eurovision-final.

"I’ll go, down the beaten track. Long the river, with an empty bag".
Jag spelar låten på redaktionen hela Dagen efter. För att bearbeta. För att komma vidare.
Jag har haft det på känn hela tiden, att Anna Bergendahl skulle skriva historia.

I min schlagerdröm skulle hon, Nyköpingtjejen med sina blott 18 år, ställa sig med sin gitarr på stora schlagerscenen i Oslo och sjunga This is my life från tårna. Och hänföra. Det skulle naturligtvis ske i den riktiga finalen. Semifinalen, tja, den skulle bara vara ett extranummer där Europa skulle få en föraning om vilken storhet vi skickat i år.
"This is my tiiiime to stand...".
Anna Bergendahl skulle dominera i Oslo. Nackhåren skulle resa sig på fjärran tittare i Östeuropa när hon drar på i refrängen med rösten som både är stark och bräcklig på samma gång.
De skulle slänga sig över telefonerna och rösta. Glömma allt vad taktik och grannröstning heter och ge oss en ärlig chans, trots att vårt bidrag inte hette Främling, Waterloo eller Take me to your heaven. Alla skulle få se att Eurovision faktiskt kunde vara en rättvis tävling.

Kunde Island placera sig på andraplats totalt med Yohannas ballad Is it true? i fjol, så borde väl vår Anna haft en minst lika stor chans till en placering bland de fem bästa? Det hade ännu hellre fått bli en liknande euforisk succé som underbarnet Alexander Rybak lyckades åstadkomma förra året.
Det fanns många skeptiker också. De som tvärsäkert hävdade att hon var chanslös, som gick och nynnade på Timoteijs svängiga "Kom" istället eller mumlade att Salem Al Fakir minsann borde ha vunnit - egentligen. Jag vägrade att lyssna på dem.
Därför blev kraschen ganska brutal när jag vaknade ur min schlagerdröm. Rubriken på Aftonbladet.se minuterna efter att hon åkt ur har etsat sig fast i minnet:"This is...over". Det var obegripligt.
"I don’ wanna win, I don’t wanna loose...", sjunger hon.
Hon vann den svenska finalen inför fyra miljoner tittare den 13 mars, för att sedan förlora alltihop inför en ännu större Europeisk publik, benämnas som "stakkars, stakkars lille jentan" i vårt grannland och skrivas in som det största nederlaget någonsin i svensk schlagerhistoria.

Anna Bergendahl blev minst sagt historisk. Hon gick från att vara det största schlagerhoppet sedan Carola ställde upp med Evighet till att bli en av oss, som följer tävlingen från tv-soffan. Undrar om hon kan hålla sig från tårar i kväll?

Tre hyfsade låtar att trösta sig med i schlagerfiaskot:

# Andreas Johnsson - We can work it out
# Malena Ernman - La Voix
# Lena Philipsson - Det gör ont