Det fanns kanske en liten lucka när jag hade kunnat pipa till inifrån täcket och fråga rörkillen som fått min lägenhet till arbetsplats om han möjligen skulle kunna komma tillbaka om fem minuter – men det ögonblicket känns passerat. Nu ser jag ingen annan utväg än att simulera sömn tills främlingen i lägenheten om en timme eller tusen har klampat sina klamp, borrat sina hål, dragit sina rör.
Jag vet inte så mycket om vad det är som pågår förutom att projektet involverar norra Europas samlade borrarsenal, att jag då och då kommer hem till att ytterligare ett element har slitits loss och att min vägg ut mot trapphuset mer och mer liknar en emmentalerost. Jag vet att det finns ett diffust slutdatum till våren och att ungefär varannan dag svischar en ny lapp in genom brevinkastet med en av allt att döma hypotetisk tid för nästa påhälsning. Vid ett tillfälle står det ingen tid alls på lappen, bara att det är väldigt viktigt att de får tillgång till min lägenhet just den här specifika tiden, “___dagen den _/_ klockan __”. Jag frestas att fylla i pappret själv, FRONSDAGEN DEN 25/13 KLOCKAN ALDRIG, och klistra upp på dörren.
Skämt åsido: så klart begriper jag att jag varken är den första eller sista hyresgästen som får stå ut med lite borrljud och bankande – och just det här bankandet tycks dessutom vara väl motiverat eftersom hyresvärdens beslut om ombyggnation kom kort efter att en granne fått legionärssjuka av duschvattnet. Och byggjobbarna kan knappast rå för att 33 kvadratmeter av deras arbetsplats råkar hyras av en morgontrött frilansare. I stället är det kanske det faktum att slammerprojektet infaller just under håll-dig-hemma-hösten 2020 som får mig att tänka extra mycket på hem och trygghet. Jag noterar ett nytt borrhål i hallväggen sen i går, den fortsatta perforeringen av min skrota-runt-i-mjukisar-sfär, skymtar ännu lite mer av trappuppgångens orange väggar där utanför.
Okej, jag ska inte gå för långt in i en ganska svag metafor, men så här: pandemin har av högst förståeliga skäl begränsat tillgången till gemensamma rum. Den som kan jobba hemma ska jobba hemma, den som pluggar ska helst plugga hemma, den som varken jobbar eller pluggar bör naturligtvis också stanna hemma och den som inte har något hemma att stanna i … ja du. För den som av ett eller annat skäl behöver komma hemifrån står inte heller så många möjligheter till buds. Alla tillgängliga band till det gemensamma blir med ens så tydliga – för mig är det främst mataffären, det föredömligt glesbefolkade stadsdelsbiblioteket och det lilla internetlösa vindskontoret jag hyr med en handfull andra skribenter.
I mitt fall är det bara lite buller jag vill komma undan, en borr som gör oönskat men nödvändigt intrång i mitt liv. Som bekant finns andra buller, andra intrång, för vilka ett bibliotek eller ett kontor kanske inte är fullgoda flyktvägar. Dessutom har jag alternativet att lära mig byggjobbarnas rytm. Ställer jag klockan på 07.30 kan jag lyssna efter vilken våning de börjar jobba på och räkna ut om jag alls behöver vara vaken och redo för påhälsning. Under den halvtimmeslånga tystnaden när de dricker förmiddagskaffe i baracken går det vid behov att somna om. Och blir jag fullständigt nipprig kan jag åtminstone klamra mig fast vid tanken på att det tar slut en dag. Det måste göra det.