I flera veckor har vänner, familj och kollegor garvat åt min kommande strapats. Anna Hörnell! På ett par skidor! Och jag har skrattat med; jag har inte stått på ett par längdskidor på 15 år. Inför loppet har jag åkt ett träningspass och tittat på två instruktionsvideor om skidteknik. Manegen är krattad för fiasko.
Fastän jag vet allt det, fastän jag är här för att Bjuda På Mig Själv, blir jag ursinnig så snart startskottet ljuder. Pelle viner iväg runt första kröken. Jag försöker hålla videotipsen i huvudet: jobba framåt med skidorna, använd hela överkroppen. Tre eller fyra stavtag åt gången hittar jag en rytm, sedan halkar något ben bak och mina vallningsfria Atomic tvärstannar. Jag hatar skidor. Jag hatar Norrbotten. Framför allt hatar jag de armar och ben som visat sig oförmögna att bära mig framåt i annat än snigelfart.
En konsekvens av att bli vuxen var att jag slutade utsätta mig. Jag vässar förmågor jag redan har – språk, mest – och skjuter de andra allt längre åt sidan. Sånt jag kan lära mig i smyg kan gå an, men att ge mig ut på allmän plats och visa mig oduglig? Jag vill knappt gå och simma om det inte finns en tre gånger äldre dam i bassängen som jag kan klå.
Men jag har tänkt en del på fiasko det senaste året. Försökt öva mig på att se misslyckandet som något annat än ett skämshål eller ett första steg mot framgång, lite som Jack Halberstam skriver i boken ”The queer art of failure”. I en världsordning som bygger på att skilja vinnare från förlorare, menar han, kan misslyckandet vara en öppning till andra mål i livet, kärleken, konsten och varat. Som inspirationskällor pekar han på OS många förlorare, redan nämnde Quentin Crisp och alla världens ungar. Barn, dessa oceaner av inkompetens och klumpighet och obegriplighet, som ofta struntar högaktningsfullt i vuxnas föreställningar om framgång och misslyckande. Barn snavar glada i hågen fram i Ormbergsspåren i 1,5 km/h; de mäter helt enkelt värde på ett annat sätt.
Så tänker jag förstås inte när jag korsar mållinjen. Då är jag lågmält rasande och skamsen och ska fanimej aldrig stå på ett par skidor igen. Men sedan. Det må vara en förlorares försvarstal, men: Låt Pelle behålla sin pokal. Nästa gång lovar jag att misslyckas än grundligare, än löjligare. Åka vilse, distraheras, driva runt planlöst i skogen. Misslyckandet är min melodi och jag ämnar spela den på repeat