Det är som att Luleå känt det på sig. Hela våren har jag bombarderats, vart jag än vänder mig i cyberrymden: Visst vet du väl att du kan komma hem. Här är en tjej som gjort just det, och hon är minsann nöjd. Här är en tjej som kommit hit och insett att det inte är så farligt med vargavinter, så du kanske också ska resa upp, ta på dig ett par täckbyxor och sluta gnälla. Här är en tjej som i södern tvingades bo i ett fjärdehandsuthyrt Rustatält i fem år, men när hon valde att vända hem möttes hon av en kavalkad av drömboenden till rimliga priser. Och jobba med kultur, det kan du också göra – det är inte bara hockey och malmvagnar. Kom upp! Storstadspuls! Näringsliv! GRÖN! OMSTÄLLNING!
Jag ingår förstås i en målgrupp – Lulebördig men bortflyttad kvinna i någorlunda fertil ålder, kanske – som ett gäng tjänstemän beslutat ska vara föremål för den här övertalningskampanjen. Men det känns också symboliskt: som att Norrbotten känt på sig att vi håller på att lossna från varandra, och gör en sista hjältemodig insats att stoppa det.
Jag var relativt nyss fyllda fjorton år när jag började skriva krönikor på de här sidorna. Eller, ja, inte riktigt de här sidorna – konkurrentens sidor, men det är nära nog. Under snart sjutton år, med några uppehåll, har de här krönikorna hjälpt mig begripa något litet om mig själv och min syn på världen. Jag har skrivit om lobotomier och sirapsflaskor och poesi och gymnastik och prideparader och krukväxter och hyreskontrakt och snor och minst hundra andra ämnen som sedan länge fallit i glömska. Julrimmat, kommit ut och garanterat skrivit minst fem spaningar som skulle få mig att vilja krypa ner i en jordkällare för all framtid om jag blev påmind om dem.
Nu är jag ett par veckor från trettioett och det här är min sista text i NSD, åtminstone för nu. Jag bor någon annanstans, gör andra grejer och skriver annat än sånt som passar självklart på den här platsen. Inte minst förtjänar väl den här platsen att tas upp av någon som inte behöver klicka in på Luleå kommuns webbkameror för att kolla hur långt snösmältningen kommit och om det därför är årstidsmässigt lämpligt att skriva en krönika om att cykla.
Inte ens ett barndomshem har jag kvar däruppe. Jag skriver den här krönikan omgiven av barndomsfragment – i sommarstugan som blivit ställplats för allt som inte får plats i mina föräldrars nya hem i Östersund. Diplomet från min tredjeplats i kommunmästerskapen i matematik. En litografi av Södra hamn. Studentmössan från medieprogrammet. Brottstycken av mitt Luleå, framställda lite huller om buller eller insnörda i husets olika skrubbar. Att sätta punkt just här känns också rätt symboliskt.
Sist jag var hem till Luleå vågade mormor och jag oss på att gå förbi huset. Det fanns en dörr på ett ställe där det inte brukade finnas en dörr, familjen som bor där nu var på väg ut, vi nändes inte störa dem utan promenerade vidare, ut ur kvarteret. Det är deras plats nu. Och för ungarna som växer upp i det huset hoppas jag att Luleå känns som deras stad på ett sätt som den aldrig kändes som min.
Sen jag flyttade från Luleå 2016 har texterna här också varit en betydelsefull länk hem – att få flyga norrut mellan varven, om så bara i tanken, har hjälpt mig stå ut med att omges av sörlänningar dag ut och dag in. Men allt har sin tid; det pågår trots allt en grön omställning, och en viktig del av den är att sluta flyga. Tack, ni som läst mina texter genom åren och sagt något fint eller fult eller inget alls – och ajöss för nu.