Jag tog mig en helg i huvudstaden. Det var, som alltid, en helt fruktansvärd upplevelse. Ta bara en sådan sak som att pandemins “håll avstånd”-klistermärken inte bara sitter på butiksgolven i Stockholm, utan också på trottoarerna. Och det är tydligt att de behövs – vart jag än vänder min stressade utbölingsblick står människor i vägen. Köerna ringlar långa i butikerna, jag sicksackar fram på trottoarerna för att parera folkströmmen och felparkerade elsparkcyklar. Restaurangerna är fullsatta och tunnelbanevagnarna är hjulförsedda sardinburkar som forslar håglösa storstadsbor från ett folkhav till nästa.
Efter releasefesten som lockat mig till storstan ska vi ta en öl någonstans, vilket får alla mina Stockholmsvänner att drabbas av sedvanlig huvudstadlig sinnesförvirring. För dem duger det nämligen inte att slå sig ner på närmsta ställe med lediga platser. Nej, de vill gå till ett najs ställe, men inte ett vi måste köa till. Eller kanske till ett sunkhak, men i så fall ett som är sunkigt på rätt sätt.
Vi knatar därför staden runt, sura och nedkylda, och väljer bort krog efter krog. De vi hade velat gå till är fullsatta, och de som inte är fullsatta vill vi inte gå till. ”Hur står ni UT med det här?” gastar jag medan Sisyfosvandringen fortgår. Jag försöker få ögonkontakt med de delar av sällskapet som kommer norrifrån eller åtminstone från småorter. Har ni fullständigt glömt era rötter, vill jag att min blick ska säga. Har ni glömt att det går alldeles utmärkt att klampa in på en själlös sportbar, få en stor stark i näven och NÖJA SIG.
Det slutgiltiga utfallet blir ändå som väntat: vi hamnar på en trist kvarterskrog med billig-men-inte-jättebillig-öl där gladlynta motorcykelknutten Kjelle varnar oss för att ägna oss åt ”flum-flum” och berättar om första gången han rökte en holk. Det är som en utekväll i vilken stad som helst, bara en timme försenad.
Stockholm förvandlar mig till en norrbottensmorsa som förfärat hälsar på i sin utflyttade unges första studentlägenhet. Jag går från rum till rum och skakar på huvudet, utbrister: BOR du så här? Så här kan du inte HA det! Skillnaden är bara att för min metaforiska unge är studentkyffet en fas i livet; för stockholmarna är det ett livslångt åtagande.
Ett par helger tidigare är jag hos mamma och pappa i stugan. Inga fullsmockade releasefester, ingen timlång vandring i jakt på ett ledigt bord, ingen tunnelbaneperrong där nån välter omkull min resväska utan att be om ursäkt. I stället plockar pappa fram kikaren för att kontrollera vilken okänd gestalt som står och gräver efter mask på granngården hundra meter bort. Det visar sig – inte helt oväntat – vara grannen. Men det är bäst att försäkra sig.
Det är inte som att jag kräver den tillvaron – en by med sju invånare och två mil till närmsta butik. Inte går jag i bitar av en fullsatt buss eller en och annan krogkö. Och förstås är det grundläggande problemet med Stockholm inte att det är synd om de som bor där utan hur de skor sig på resten av landet – att inkomstklyftorna mellan stad och land, och särskilt mellan huvudstaden och resten av Sverige, växer ohejdat. Och att även om stockholmarna kan hålla med i mitt gnäll så är det väldigt få som kommer att flytta någon annanstans. I synnerhet till de annanstanser som mest behöver folk.
Men nog är jag orolig för dem, stockholmarna. Jag undrar om vi borde skaka om dem, måla plakat, skriva ner några sanningens ord. Titta djupt in i deras ögon, ända in till lantisen de gömt så långt in de kan, och säga: Ni kan faktiskt inte leva så här.