Vid en önskad graviditet förväntas man vara omedelbart lycklig. Lyckan ska hållas hemlig fram till vecka tolv då risken för missfall minskar. Som om man skulle behöva skämmas över. Något som kan vara en livslång sorg ska man vara tyst om.
Större delen av de kvinnor som får ge graviditeter ett ansikte är de som utåt sett inte verkar påverkas av att ha en bulle i ugnen. Tvärtom eftersom man är så lycklig.
För många är vardagen långt ifrån lite tokroliga cravings med pluspoäng för sambos som fixar glass eller murbruk mitt i natten. Istället kan månader bestå av ett konstant illamående, foglossning, depression eller som under min senaste graviditet en svår migrän.
Jag och många andra har fått kommentarer om att kvinnor har varit gravida och fött barn sedan begynnelsen. Att man inte ska känna efter allt för mycket. Det är förvisso sant, men än idag dör ungefär 800 kvinnor per dag i världen i samband med sin förlossning.
Samtalen med andra gravida och mammor har blivit en del genom de senaste tio åren då jag har tre barn. Att inte passa in i mallen över hur man förväntas må har varit ett av de känsligare ämnena att prata om. Hur svårt och skamfyllt det kan vara att säga att man inte trivs med att vara gravid större delen av dagarna.
Så blir man helt plötsligt knockad av kärleken till barnet. Det kan vara när det spritter till i magen eller mot slutet när man börjar känna igen rutiner och kommer på sig själv med att man väntar på att bebisen ska vakna för kvällen och påbörja nattgympan i magen. Små ögonblick bara jag har lyckan att uppleva som gör att man får energi att fortsätta ytterligare en dag utan att bryta ihop.
När jag väntade mitt första barn för snart tio år sedan läste jag allt jag kom över. Ändå var det så mycket jag inte visste och som fortfarande inte riktigt får ta plats i förlossningsberättelser även om det blir bättre. Barnmorskorna har svar på det mesta, man måste bara veta vad man ska fråga innan man upptäcker det själv.
Min första erfarenhet av hemorrojder var en chock. Jag hade läst om det kort i några böcker men förstod inte hur stort problem det kunde vara, och oron första gången det nästintill forsade blod utan att veta vad det berodde på.
Det här med vuxenblöja efter förlossningen är en annan sak och mötet därefter med nättrosorna som skulle hålla fast den.
Hur frustrerande det kan vara med amning - om man alls vill det. Jag hade velat vara mer förberedd på Babyblues andra eller tredje dagen då alla hormoner når toppnivåer och tårarna bara flödar utan att man vet varför.
Minnena från min första förlossning för nio år sedan består mer av ögonblick. Känslan av ett trauma följer mig däremot ännu. Ett starkt minne är paniken över hur ont det gjorde. Det gick så fort och smärtan så stark att jag inte ens märkte när de klippte upp mig på insidan och att jag sprack till urinröret.
När jag väntade mitt andra barn var ett snitt för mig det enda alternativet men nekades. Graviditeten kantades av en oro och ångest tills hon vände sig i veckan 37.
Med mitt tredje barn godkändes snittet direkt och jag grät av lättnad när jag fick beskedet. Samtidigt kände jag ett sting av förnedring över att jag inte fick ta beslutet själv vilket till viss del beror på länet jag bor i. Men det får bli en helt annan krönika.