Häromdagen skulle vi borsta tänderna, när det var dags för underkäken hade han glömt bort att vi borstat överkäken så då var vi tvungna att börja om och när vi var färdiga med andra vändan hade jag tydligen glömt bort att räkna till tio och var tvungen att börja om igen och det iddes jag inte så då hade PAPPA FÖRSTÖRT ALLTING!
Häromnatten skulle han upp och kissa och orkade inte gå själv så då bar jag honom till toalettstolen men det var fel och dessutom får man bara vara en på toaletten samtidigt så då hade PAPPA FÖRSTÖRT ALLTING!
I går kväll skulle vi gå och lägga oss, det ville han inte, han ville bygga färdigt sitt legolaserskepp istället men det gick inte eftersom han, enligt egen utsago, var för trött och behövde sova men han ville absolut inte sova så när jag förklarade för honom att det kanske var bäst att sova ändå hade PAPPA FÖRSTÖRT ALLTING!
Det är helt osannolikt hur mycket irritation, misstänksamhet och felriktad energi det ryms i en så liten kropp.
Vilket osökt för oss in på Palmemordet.
Jag har funderat en del på den skitstorm som drabbade chefsåklagare Krister Petersson när han sa som det var. Palmegruppen har kommit fram till samma sak som journalisten Thomas Pettersson i tidningen Filter: Förmodligen var det Stig Engström, Skandiamannen, som sköt statsminister Olof Palme. Nya bevis saknas. Nu får det vara bra.
Tror ni att det får vara bra nu?
Nä.
För det var ju det där med irritation, misstänksamhet och felriktad energi.
När den unge mannen somnat i onsdags satte jag mig och läste lite i de forum där privatspanare och andra Palmemordsintresserade träffas för att skriva om sina teorier, få dem omkullkastade och i sin tur kasta i kull andras. Det hade i och för sig inte behövts, ity internätet var späckat av både kretis och pletis åsikter i ämnet. Det här var en katastrof, det här var ett övergrepp på en avliden, det här hade aldrig hållit i domstol eller ens till häktning. Jag har den största förståelse för att personer som Leif G W Persson, Tomas Bresky eller andra experter på området uttalar sig i media – men alla andra?
Jag har själv en tendens att orera, även i situationer där orering ej efterfrågats, jag önskar att beteendet hade kunnat urskuldas som arbetsskada från krönikerandet men tyvärr är det nog snarare ett personlighetsdrag. Mig närstående kloka människor brukar då påminna mig om en tumregel, tre frågor som (varje) man kan ställa sig själv inför i stort sett samtliga verbala åstadkommanden.
Behöver det sägas?
Behöver det sägas nu?
Behöver det sägas av mig?
Om svaret på något av frågorna blir nekande kan (varje) man med fördel undvika att säga något alls. Det privatspanarna runt Palmemordet borde fråga sig är en variant: ”Kan det lösas, behöver det lösas nu, är det mitt jobb att lösa det?” Min analys är att svaren i tur och ordning är sannolikt inte, nej, samt – i åtminstone 99,9 procent av fallen – absolut inte under några som helst omständigheter.
Spekulationerna kring Palmemordet saknar inte underhållningsvärde, men den hårfina gränsen mellan nyfikenhet och mani har passerats med så god marginal att de allra flesta av er skulle behöva ha passet med er. Det här gick åt helvete, det är sannolikt Hans Holmérs fel, Engström är kanske Palmes mördare och ett ouppklarat brott – om än ett statsministermord – är inte det som får världen att gå under.
Det här behövde sägas, det behövde sägas nu och det behövde sägas av mig.
Skaffa er en hobby.